måndag 23 december 2013
torsdag 19 december 2013
Tid att tänka
Har legat i influensa sedan måndags kväll. Inte nog med att jag har blivit sjukt uttråkad så får jag ju så mycket tid att tänka också.
Både glada och ledsna tankar slåss om utrymmet.
Jag är glad och lättad att vi fått vårt medgivande nu. I måndags damp det ner i brevlådan.
Vi är godkända att ta emot ett barn eller ett syskonpar 0-48 månader gamla.
Nu börjar väntan på barn mer på riktigt. Vi vet med all säkerhet att vi kommer bli föräldrar.
Ser ibland framför mig hur vi förbereder barnrum, reser iväg för att hämta hem barn eller sitter här hemma tillsammans som en familj äntligen. Lite overkligt att tänka på. Men så fint!
Om 2,5 - 4 år bör vi ha en familj äntligen. Om väntetiderna stämmer ungefär och beroende på vilket land vi väljer.
Det där med väntan kan få mig lätt panikslagen. Orkar inte ens tänka på hur långt det är kvar.
Försöker tänka att vi har redan väntat 4,5 år. Det betyder att vi har tagit oss igenom den största delen av väntan redan!
Nu vet vi ju ialla fall!
Men det är ju så lång tid. Det finns så många föräldralösa barn därute. Av olika anledningar, byråkrati och många längtande föräldrar så tar det otroligt lång tid att adoptera.
Tiden är förstås inte det viktiga. Men ibland släpar sig dagarna fram och det är svårt att se allt i ett större sammanhang.
För precis ett år sedan fick jag missfall. Det är också något som ofta snurrar runt i huvudet.
Sorgeperioden är fortfarande inte över.
Jag minns det där positiva gravtestet och den morgonen som den lyckligaste stunden i livet.
Det var vårt 5:e ivf. Vi hade nyss gift oss spontant för att öppna möjligheten till adoption.
Och vi var snart på väg på bröllopsresa till Kuba.
Tänk att få ligga på stranden och äntligen få läsa gravidböcker! Min dröm blev sann den morgonen!
Vi skulle få en underbar bröllopsresa och bara prata om allt kring graviditet och barn.
Det blev en kort lycka.
Redan några dagar senare kom missfallet.
Otur sa läkarna. Det är vanligt med tidiga missfall. Men såklart extra ledsamt när det tagit så lång tid att bli gravid.
Undrar hur länge man kan gråta över ett tidigt missfall. En del rycker på axlarna och tycker att det är mer som en sen mens.
Inte för mig.
Ett positivt test är ett positivt test. Något vi väntat så länge på.
Början till vårt barn.
Vi skulle ha haft en några månader gammal bebis nu. Jag är så oerhört sorgsen över att det inte blev så. Tänker på hur annorlunda allt hade varit.
Men så går ju inte att tänka! Det är nästan förbjudet att grotta ner sig i sorg. Tabubelagt.
Ingen pratar om missfall.
Jag vill inte heller göra det för mycket. Men en gång skriver jag om det ändå.
Tycker det känns viktigt på ett sätt. Kanske har någon annan som läser bloggen varit med om liknande. Känt sig galen av sorg ibland för det som aldrig fick bli.
När vi får barn kommer sorgen släppa taget. Kanske lite ju längre tiden går också.
Men när barnet kommer blir det nog mer definitivt.
Jag längtar så mycket till den dagen när vi äntligen, äntligen blir en riktig familj.
Medgivandet är en viktigt milstolpe på vägen dit.
Hoppas på att bli frisk snart så vi kan fira att vi fått det.
Både glada och ledsna tankar slåss om utrymmet.
Jag är glad och lättad att vi fått vårt medgivande nu. I måndags damp det ner i brevlådan.
Vi är godkända att ta emot ett barn eller ett syskonpar 0-48 månader gamla.
Nu börjar väntan på barn mer på riktigt. Vi vet med all säkerhet att vi kommer bli föräldrar.
Ser ibland framför mig hur vi förbereder barnrum, reser iväg för att hämta hem barn eller sitter här hemma tillsammans som en familj äntligen. Lite overkligt att tänka på. Men så fint!
Om 2,5 - 4 år bör vi ha en familj äntligen. Om väntetiderna stämmer ungefär och beroende på vilket land vi väljer.
Det där med väntan kan få mig lätt panikslagen. Orkar inte ens tänka på hur långt det är kvar.
Försöker tänka att vi har redan väntat 4,5 år. Det betyder att vi har tagit oss igenom den största delen av väntan redan!
Nu vet vi ju ialla fall!
Men det är ju så lång tid. Det finns så många föräldralösa barn därute. Av olika anledningar, byråkrati och många längtande föräldrar så tar det otroligt lång tid att adoptera.
Tiden är förstås inte det viktiga. Men ibland släpar sig dagarna fram och det är svårt att se allt i ett större sammanhang.
För precis ett år sedan fick jag missfall. Det är också något som ofta snurrar runt i huvudet.
Sorgeperioden är fortfarande inte över.
Jag minns det där positiva gravtestet och den morgonen som den lyckligaste stunden i livet.
Det var vårt 5:e ivf. Vi hade nyss gift oss spontant för att öppna möjligheten till adoption.
Och vi var snart på väg på bröllopsresa till Kuba.
Tänk att få ligga på stranden och äntligen få läsa gravidböcker! Min dröm blev sann den morgonen!
Vi skulle få en underbar bröllopsresa och bara prata om allt kring graviditet och barn.
Det blev en kort lycka.
Redan några dagar senare kom missfallet.
Otur sa läkarna. Det är vanligt med tidiga missfall. Men såklart extra ledsamt när det tagit så lång tid att bli gravid.
Undrar hur länge man kan gråta över ett tidigt missfall. En del rycker på axlarna och tycker att det är mer som en sen mens.
Inte för mig.
Ett positivt test är ett positivt test. Något vi väntat så länge på.
Början till vårt barn.
Vi skulle ha haft en några månader gammal bebis nu. Jag är så oerhört sorgsen över att det inte blev så. Tänker på hur annorlunda allt hade varit.
Men så går ju inte att tänka! Det är nästan förbjudet att grotta ner sig i sorg. Tabubelagt.
Ingen pratar om missfall.
Jag vill inte heller göra det för mycket. Men en gång skriver jag om det ändå.
Tycker det känns viktigt på ett sätt. Kanske har någon annan som läser bloggen varit med om liknande. Känt sig galen av sorg ibland för det som aldrig fick bli.
När vi får barn kommer sorgen släppa taget. Kanske lite ju längre tiden går också.
Men när barnet kommer blir det nog mer definitivt.
Jag längtar så mycket till den dagen när vi äntligen, äntligen blir en riktig familj.
Medgivandet är en viktigt milstolpe på vägen dit.
Hoppas på att bli frisk snart så vi kan fira att vi fått det.
onsdag 11 december 2013
Latinamerika
Nu förstår jag ingenting! Plötsligt står det på Adoptionscentrums hemsida att de ska skapa en särkild väntelista för Latinamerika (Colombia, Ecuador, Panama och ev. Bolivia) under 2014.
Väntetider generellt är mellan ett halvår till 2 år står det.
Har jag läst fel?!
Tänk om vi kan vara en av de familjer som får plats på listan!
Ska ringa direkt imorgon.
https://www.adoptionscentrum.se/sv/Nyhetsarkiv/Vantelista-Latinamerika/
Det står att det beror på vilka krav vi uppfyller och vilka barn vi är öppna att ta emot.
Kanske gäller det främst äldre barn eller barn med särkilda behov.
Dessutom ringde vår familjerättssekreterare till Klas idag och berättade att medgivandet är klart!
Vi är godkända och har beslutet hos oss på fredag förhoppningsvis!
Får fira i helgen!
Väntetider generellt är mellan ett halvår till 2 år står det.
Har jag läst fel?!
Tänk om vi kan vara en av de familjer som får plats på listan!
Ska ringa direkt imorgon.
https://www.adoptionscentrum.se/sv/Nyhetsarkiv/Vantelista-Latinamerika/
Det står att det beror på vilka krav vi uppfyller och vilka barn vi är öppna att ta emot.
Kanske gäller det främst äldre barn eller barn med särkilda behov.
Dessutom ringde vår familjerättssekreterare till Klas idag och berättade att medgivandet är klart!
Vi är godkända och har beslutet hos oss på fredag förhoppningsvis!
Får fira i helgen!
tisdag 10 december 2013
Trött
Inget besked i brevlådan.
Jag är trött på att vänta. Trött allmänt.
Känns meningslöst att skriva något för jag har egentligen inget att säga.
Men ändå. Beklagar mig lite iallafall. Hoppas att något händer snart.
Vill att beslutet ska komma så att vi kan börja tänka på länder och prata med organisationerna ordenligt. Känns inte som det är någon idé att göra det innan vi har beslutet hos oss.
Jag är trött på att vänta. Trött allmänt.
Känns meningslöst att skriva något för jag har egentligen inget att säga.
Men ändå. Beklagar mig lite iallafall. Hoppas att något händer snart.
Vill att beslutet ska komma så att vi kan börja tänka på länder och prata med organisationerna ordenligt. Känns inte som det är någon idé att göra det innan vi har beslutet hos oss.
torsdag 5 december 2013
Otålig
Idag ska beslutet fattas i vårt ärende. Vårt ärende... det låter så torrt och trist. Det är svårt att förstå att några nämndemän ska sitta och läsa igenom hela utredningen om oss. De får veta det mesta om vår uppväxt, vår relation till varandra, familj och vänner. De får veta om varför vi vill ha barn och de får ta del av familjerättens bedömning hur väl lämpade vi är som föräldrar.
Utifrån det tar de det avgörande beslutet om vi ska få "skaffa" barn eller inte.
Tänk att det skulle bli så. Det är någon annan som bestämmer om vi ska få barn.
Det är lite svindlande, tanken att ens hela framtid ligger i händerna på människor som inte känner oss.
Väntan på att ha beslutet hos oss känns lite otålig dessa gråa höst-vinterdagar.
Det hände så mycket ett par veckor. Nu är det bara stilla väntan.
Snart händer mycket igen, vi ska bli aktivt sökande i adoptionsorganisationerna. Vi ska få hjälp med att gå igenom i vilka länder vi uppfyller kraven.
Sen kan vi aktivt välja var vi ska börja köa.
Sen vänta ungefär 3 år till.
Det är en spännande tid nu i början, men jag är orolig för hur väntan ska bli.
Vi har redan väntat. Nu känns varje dag utan vårt barn lång.
Tålamod får en helt ny innebörd.
Jag tror det är så viktigt att fylla dessa år av väntan med bra saker. Vi ska ta hand om varandra och ta vara på tiden. Den här tiden är ju ingen paus i livet, även om det lätt kan kännas så.
Vi har en positiv inställning för det mesta. Även de otåliga och ledsna dagarna vet vi att vi har mycket fint i livet.
Utifrån det tar de det avgörande beslutet om vi ska få "skaffa" barn eller inte.
Tänk att det skulle bli så. Det är någon annan som bestämmer om vi ska få barn.
Det är lite svindlande, tanken att ens hela framtid ligger i händerna på människor som inte känner oss.
Väntan på att ha beslutet hos oss känns lite otålig dessa gråa höst-vinterdagar.
Det hände så mycket ett par veckor. Nu är det bara stilla väntan.
Snart händer mycket igen, vi ska bli aktivt sökande i adoptionsorganisationerna. Vi ska få hjälp med att gå igenom i vilka länder vi uppfyller kraven.
Sen kan vi aktivt välja var vi ska börja köa.
Sen vänta ungefär 3 år till.
Det är en spännande tid nu i början, men jag är orolig för hur väntan ska bli.
Vi har redan väntat. Nu känns varje dag utan vårt barn lång.
Tålamod får en helt ny innebörd.
Jag tror det är så viktigt att fylla dessa år av väntan med bra saker. Vi ska ta hand om varandra och ta vara på tiden. Den här tiden är ju ingen paus i livet, även om det lätt kan kännas så.
Vi har en positiv inställning för det mesta. Även de otåliga och ledsna dagarna vet vi att vi har mycket fint i livet.
onsdag 27 november 2013
måndag 25 november 2013
Snart godkända!
Vi kommer bli godkända för att ta emot syskon!
Fick veta det nu på morgonen under hembesöket.
Väntar såklart det definitiva medgivandet från socialnämnden innan vi kan vara helt säkra.
Men vår familjerättssekreterare har aldrig varit med om att nämnden har gått emot deras rekommendation!
Så - antagligen godkända! Och för fler barn. Det är en märklig känsla.
Plötsligt blir det verkligt. Snart går vi kanske från inga barn till tvåbarnsföräldrar.
Vårt liv kommer förändras för alltid!
Fick veta det nu på morgonen under hembesöket.
Väntar såklart det definitiva medgivandet från socialnämnden innan vi kan vara helt säkra.
Men vår familjerättssekreterare har aldrig varit med om att nämnden har gått emot deras rekommendation!
Så - antagligen godkända! Och för fler barn. Det är en märklig känsla.
Plötsligt blir det verkligt. Snart går vi kanske från inga barn till tvåbarnsföräldrar.
Vårt liv kommer förändras för alltid!
fredag 22 november 2013
Fina ord om oss
Har läst alla våra fyra referensbrev nu. Kan knappt ta in det som skrivs om oss.
Det är så rörande och fint!
Vi har så många runt oss som också längtar efter vårat barn.
Vi vet ju om det sedan innan. Många har ju stöttat oss under alla ivf-försök och hjälpt oss att ha ett roligt, normalt liv när vi helst velat stänga in oss.
Breven är ännu ett bevis på att barnet kommer till en stor härlig familj, full av underbara människor!
Idag njuter jag av att det är fredag, speciellt eftersom jag ska sova ut imorgon.
Jag känner mig helt slut efter den här veckan. Så mycket tankar som snurrat runt. Har varit skärpt under möten på familjerätten. Försökt svara ärligt och klokt på alla frågor. Varit samlad och glad och förväntansfull. Pratat om våra försök att bli gravida som att det är något vi lagt bakom oss för längesen. Leende sagt att, visst, det har varit en jobbig period men nu känns allt bra. Bra att vi har bestämt oss och gått vidare. (Inuti har jag även känt, jag vill inte sitta här och svara på allt det här! Jag vill ju bara ha barn!! varför ska det ta så lång tid?!)
Har sovit lite varje natt. Vaknat tidigt varje morgon.
Försökt fokusera på jobb emellanåt.
Samtalen hos familjerätten har gått bra. Vi har fått en del positiv feed back under intervjuerna. Det har känts som att det vi velat säga kommit fram.
Visst var det en del märkliga frågor under djupintervjun, men det mesta var ok. Vi har pratat barnuppfostran, vilka länder vi kan tänka oss och väldigt mycket om vår egen uppväxt.
På måndag är det hembesök. Vi ska fixa fint här hemma i helgen så allt känns bra på måndag morgon.
Det är så rörande och fint!
Vi har så många runt oss som också längtar efter vårat barn.
Vi vet ju om det sedan innan. Många har ju stöttat oss under alla ivf-försök och hjälpt oss att ha ett roligt, normalt liv när vi helst velat stänga in oss.
Breven är ännu ett bevis på att barnet kommer till en stor härlig familj, full av underbara människor!
Idag njuter jag av att det är fredag, speciellt eftersom jag ska sova ut imorgon.
Jag känner mig helt slut efter den här veckan. Så mycket tankar som snurrat runt. Har varit skärpt under möten på familjerätten. Försökt svara ärligt och klokt på alla frågor. Varit samlad och glad och förväntansfull. Pratat om våra försök att bli gravida som att det är något vi lagt bakom oss för längesen. Leende sagt att, visst, det har varit en jobbig period men nu känns allt bra. Bra att vi har bestämt oss och gått vidare. (Inuti har jag även känt, jag vill inte sitta här och svara på allt det här! Jag vill ju bara ha barn!! varför ska det ta så lång tid?!)
Har sovit lite varje natt. Vaknat tidigt varje morgon.
Försökt fokusera på jobb emellanåt.
Samtalen hos familjerätten har gått bra. Vi har fått en del positiv feed back under intervjuerna. Det har känts som att det vi velat säga kommit fram.
Visst var det en del märkliga frågor under djupintervjun, men det mesta var ok. Vi har pratat barnuppfostran, vilka länder vi kan tänka oss och väldigt mycket om vår egen uppväxt.
På måndag är det hembesök. Vi ska fixa fint här hemma i helgen så allt känns bra på måndag morgon.
måndag 18 november 2013
Far till dig
Min man Klas har också börjat skriva. Vi har pratat om ett par gånger att det är mest blivande mammor som skriver adoptionsbloggar.
Klas tyckte det var dags att ändra på det!
www.fartilldig.blogspot.se
Klas tyckte det var dags att ändra på det!
www.fartilldig.blogspot.se
Läkarundersökning
Den obligatoriska läkarundersökningen - check!
Läkaren sa lite skämtsamt till mig att det känns som jag ska sälja en häst när han tittade i min mun.
Jag blev klämd på magen, alla leder böjdes fram och tillbaka, han kollade puls och blodtryck.
Sen mättes midjemått, vikt och längd.
Allt för att kontrollera att jag kan bli en bra förälder.
Kan inte sluta tänka att det är ganska sjukt. Hur ska detta kunna visa på förmågan att ta hand om ett barn? Jag försöker tänka att allt är för barnets skull, inte tänka så mycket på hur märkligt det känns att bli granskad inifrån och ut.
Imorgon är det dags för djupintervjun. Då är det insidan som ska granskas. Under 3 timmar kommer jag och min man sitta i varsitt rum med varsin familjerättssekreterare och svara på frågor. Många intima frågor, många värderingsfrågor.
Vi fick många bra tips i helgen från det ena paret som redan gått igenom den. De berättade om frågor som kommer ställas, en del väldigt märkliga faktiskt.
Jag känner mig lite mer förberedd efter att ha pratat med dem. Det är skönt.
Samtidigt känner jag mig ganska förvirrad och trött just nu och inte alls mentalt förberedd att bli granskad och bedömd.
Men det ska nog gå bra. Återigen är det ju barnets bästa som är i fokus. Allt jag känner nu spelar ju egentligen ingen roll.
Barnet ska få trygga, vettiga föräldrar. Det är det viktiga för familjerätten.
Och vi ska få ett barn en dag.
Läkaren sa lite skämtsamt till mig att det känns som jag ska sälja en häst när han tittade i min mun.
Jag blev klämd på magen, alla leder böjdes fram och tillbaka, han kollade puls och blodtryck.
Sen mättes midjemått, vikt och längd.
Allt för att kontrollera att jag kan bli en bra förälder.
Kan inte sluta tänka att det är ganska sjukt. Hur ska detta kunna visa på förmågan att ta hand om ett barn? Jag försöker tänka att allt är för barnets skull, inte tänka så mycket på hur märkligt det känns att bli granskad inifrån och ut.
Imorgon är det dags för djupintervjun. Då är det insidan som ska granskas. Under 3 timmar kommer jag och min man sitta i varsitt rum med varsin familjerättssekreterare och svara på frågor. Många intima frågor, många värderingsfrågor.
Vi fick många bra tips i helgen från det ena paret som redan gått igenom den. De berättade om frågor som kommer ställas, en del väldigt märkliga faktiskt.
Jag känner mig lite mer förberedd efter att ha pratat med dem. Det är skönt.
Samtidigt känner jag mig ganska förvirrad och trött just nu och inte alls mentalt förberedd att bli granskad och bedömd.
Men det ska nog gå bra. Återigen är det ju barnets bästa som är i fokus. Allt jag känner nu spelar ju egentligen ingen roll.
Barnet ska få trygga, vettiga föräldrar. Det är det viktiga för familjerätten.
Och vi ska få ett barn en dag.
söndag 17 november 2013
Gemenskap
Vi har träffat delar av vår föräldragrupp igen. Det är första gången efter utbildningen som vi ses.
Jag har en märklig känsla av att vi känner varandra så väl redan.
Det gör vi ju egentligen inte, men det känns så.
Kanske beror det på den gemenskap vi har automatiskt kring vår barnlängtan och vår förståelse för varandra.
Det är häftigt att träffa människor i samma situation. Vi kan prata öppet om barnlösheten och våra funderingar kring adoption.
Jag har en märklig känsla av att vi känner varandra så väl redan.
Det gör vi ju egentligen inte, men det känns så.
Kanske beror det på den gemenskap vi har automatiskt kring vår barnlängtan och vår förståelse för varandra.
Det är häftigt att träffa människor i samma situation. Vi kan prata öppet om barnlösheten och våra funderingar kring adoption.
Även fast vi alla har individuella upplevelser och bakgrund så förstår vi precis vad de andra går igenom. Det finns en slags trygghet i det.
söndag 10 november 2013
Syskon?
Första mötet med familjerätten avklarat. Det kändes bra. Vi kom direkt från familjerådgivningen så vi hade laddat upp med att prata igenom känslor och förväntningar.
Samtalet tog en timme och fokuserade mest på vad som fått oss att ta beslutet att adoptera, vad vi lärt oss på föräldrautbildningen och hur vi två träffades.
Vi fick också frågan om vi vill söka medgivande för ett barn eller för syskon.
Det är inget vi har pratat så mycket om, väntade inte den frågan så tidigt i utredningen.
Men vi sa ja, vi vill gärna få medgivande för både ett barn och syskon.
Familjerättssekreteraren förklarade då att vi kommer bli extra hårt granskade. Det ställs högre krav på oss om vi ska bli godkända för att ta emot ett syskonpar.
Det hade vi inte heller räknat med när vi svarade ja!
Men det kändes ändå rätt efteråt. Tänk att få två barn på samma gång!
Klart det krävs mycket av oss som föräldrar. Speciellt eftersom det ena barnet kommer vara äldre och kanske ha många traumatiska upplevelser med sig.
Anknytningen kan också försvåras vid syskonadoption har vi fått lära oss. Syskonen kanske bara knyter an till varandra men inte till föräldrarna.
Vi fick tips att beställa information om syskonadoption på MIA.
Ska göra det och läsa på.
Så mycket det är att ta ställning till hela tiden!
Samtalet tog en timme och fokuserade mest på vad som fått oss att ta beslutet att adoptera, vad vi lärt oss på föräldrautbildningen och hur vi två träffades.
Vi fick också frågan om vi vill söka medgivande för ett barn eller för syskon.
Det är inget vi har pratat så mycket om, väntade inte den frågan så tidigt i utredningen.
Men vi sa ja, vi vill gärna få medgivande för både ett barn och syskon.
Familjerättssekreteraren förklarade då att vi kommer bli extra hårt granskade. Det ställs högre krav på oss om vi ska bli godkända för att ta emot ett syskonpar.
Det hade vi inte heller räknat med när vi svarade ja!
Men det kändes ändå rätt efteråt. Tänk att få två barn på samma gång!
Klart det krävs mycket av oss som föräldrar. Speciellt eftersom det ena barnet kommer vara äldre och kanske ha många traumatiska upplevelser med sig.
Anknytningen kan också försvåras vid syskonadoption har vi fått lära oss. Syskonen kanske bara knyter an till varandra men inte till föräldrarna.
Vi fick tips att beställa information om syskonadoption på MIA.
Ska göra det och läsa på.
Så mycket det är att ta ställning till hela tiden!
torsdag 7 november 2013
Så var det dags
Utredningen startar imorgon!
Jag känner mig precis som innan en resa. Funderar på om jag har kommit ihåg allt. Kommer jag kunna sova inatt?
Det känns spännande och ovisst på samma gång.
Jag ringde till Famljerätten i onsdags. Det visade sig att vi precis fått en familjerättssekreterare utsedd. Hon hade tydligen oss på sin att-göra-lista.
När vi pratade berättade hon att hon var uppbokad under hela november, men vi kanske kunde hitta några tider. När vi la på hade vi bokat in alla tillfällen vi ska ses!
Imorgon är ett första samtal. Vet inte riktigt vad vi ska prata om då faktiskt, men kan tänka mig att det är mest information.
Vi ska lämna in våra livsberättelser och blanketterna vi beställt från Kronofogden och Försäkringskassan. Vi ska också lämna en ekonomisk redovisning och våra senaste deklarationer.
Den 18 november ska vi på läkarundersökning. Då kollas vårt allmänna hälsotillstånd. Vi ska mätas, vägas, BMI räknas ut. Vi måste hiv-testas. Sen ska läkaren intyga att vi verkar starka och friska nog att ta hand om ett adoptivbarn som kan ha haft en väldigt svår start i livet.
Den 19 november träffar vi familjerättssekreteraren igen. Då på en 3 timmar lång intervju i varsitt rum, samtidigt. Vi intervjuas utifrån en metod som kallas Kälvesten-modellen. Det är samma intervjumetod som används när blivande familjehem utreds.
25 november sen är det dags för hembesöket då vårt hem ska granskas.
Redan 27 november ska beslut fattas av Socialnämnden!
Så, om 20 dagar vet vi om vi blir godkända som adoptivföräldrar.
Lite resfeber som sagt. Försöker ta det lugnt.
Har varit på yoga. Dricker te i soffan och går strax och lägger mig. Imorgon börjar det!
Jag känner mig precis som innan en resa. Funderar på om jag har kommit ihåg allt. Kommer jag kunna sova inatt?
Det känns spännande och ovisst på samma gång.
Jag ringde till Famljerätten i onsdags. Det visade sig att vi precis fått en familjerättssekreterare utsedd. Hon hade tydligen oss på sin att-göra-lista.
När vi pratade berättade hon att hon var uppbokad under hela november, men vi kanske kunde hitta några tider. När vi la på hade vi bokat in alla tillfällen vi ska ses!
Imorgon är ett första samtal. Vet inte riktigt vad vi ska prata om då faktiskt, men kan tänka mig att det är mest information.
Vi ska lämna in våra livsberättelser och blanketterna vi beställt från Kronofogden och Försäkringskassan. Vi ska också lämna en ekonomisk redovisning och våra senaste deklarationer.
Den 18 november ska vi på läkarundersökning. Då kollas vårt allmänna hälsotillstånd. Vi ska mätas, vägas, BMI räknas ut. Vi måste hiv-testas. Sen ska läkaren intyga att vi verkar starka och friska nog att ta hand om ett adoptivbarn som kan ha haft en väldigt svår start i livet.
Den 19 november träffar vi familjerättssekreteraren igen. Då på en 3 timmar lång intervju i varsitt rum, samtidigt. Vi intervjuas utifrån en metod som kallas Kälvesten-modellen. Det är samma intervjumetod som används när blivande familjehem utreds.
25 november sen är det dags för hembesöket då vårt hem ska granskas.
Redan 27 november ska beslut fattas av Socialnämnden!
Så, om 20 dagar vet vi om vi blir godkända som adoptivföräldrar.
Lite resfeber som sagt. Försöker ta det lugnt.
Har varit på yoga. Dricker te i soffan och går strax och lägger mig. Imorgon börjar det!
söndag 3 november 2013
Frida Gro
Vill som många andra också länka till Frida Gros inlägg Öppet brev till dig som vill bli gravid.
Hög igenkänningsfaktor på det inlägget.
http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html
Hög igenkänningsfaktor på det inlägget.
http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html
fredag 1 november 2013
Mellan hopp och förtvivlan
I de böcker jag läser om barnlöshet beskriver många känslorna kring barnlöshet som att hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan.
Jag känner precis så. Kan inte hitta någon bättre beskrivning av hur det har varit sedan vi började försöka få barn.
I början var det mest hopp. Kanske ett helt år. Flera runt omkring oss hade också börjat tänka på barn. De blev gravida snabbt. Vi tänkte att det var en tidsfråga innan jag också var gravid.
Vi pratade om det som något självklart. Åh vad underbart det skulle bli att få barn nästan samtidigt som min syster och flera bästisar. Jag räknade verkligen med det. Och hoppet fanns.
År 2010 föddes 7 små barn runt oss och sedan dess har fler kommit. Underbart gulliga och roliga små personer som vi får lära känna.
När alla barnen började komma kom också förtvivlan för mig.
Jag blev glad när någon nära blev gravid, samtidigt kände jag mig mer och mer utanför.
Varför hände inget!
Hoppet har ibland kommit tillbaka. Under ivf-behandlingarna har jag varit helt säker på att vara gravid. Jag har känt alla symptom.
Under resor till Kuba, Indonesien, Provence, Barcelona, Kuba igen. Då har vi ju slappnat av, tänkt på annat. Var säker på att det skulle hända då.
Men nej, inte då heller.
Hoppet dog igen, förtvivlan kom tillbaka.
Sedan juli har vi stått i kö för adoption. Vi ställde oss i kö efter vårt 8:e ivf. I en period av förtvivlan fick vi nog. Vi måste ha en annan väg! Vi måste få barn!
Adoption är inget dåligt alternativ. Jag känner mig priviligerad som har den här möjligheten.
Nu känner jag mig hoppfull igen. Ibland. Jag tänker på oss som adoptivföräldrar och det är något som känns så fint.
Tänk att vi kan bli föräldrar trots allt! Så mycket kärlek vi har till det där lilla barnet.
Men ibland blir jag ledsen och trött på att det ska ta så lång tid.
Det kostar så mycket pengar.
Vi behöver fixa mycket, beställa papper från en rad myndigheter och allt det där.
Då kan jag känna mig förtvivlad över att vara mitt i detta. Mitt liv pågår och jag är fast i pappersarbete och ytterligare år av väntan. Det är inte rätt!
Mellan hopp och förtvivlan. Ja, det är så det är. Försöker köpa läget.
Mina känslor är så just nu.
Jag tar dem till mig och tar en dag i taget.
Jag känner precis så. Kan inte hitta någon bättre beskrivning av hur det har varit sedan vi började försöka få barn.
I början var det mest hopp. Kanske ett helt år. Flera runt omkring oss hade också börjat tänka på barn. De blev gravida snabbt. Vi tänkte att det var en tidsfråga innan jag också var gravid.
Vi pratade om det som något självklart. Åh vad underbart det skulle bli att få barn nästan samtidigt som min syster och flera bästisar. Jag räknade verkligen med det. Och hoppet fanns.
År 2010 föddes 7 små barn runt oss och sedan dess har fler kommit. Underbart gulliga och roliga små personer som vi får lära känna.
När alla barnen började komma kom också förtvivlan för mig.
Jag blev glad när någon nära blev gravid, samtidigt kände jag mig mer och mer utanför.
Varför hände inget!
Hoppet har ibland kommit tillbaka. Under ivf-behandlingarna har jag varit helt säker på att vara gravid. Jag har känt alla symptom.
Under resor till Kuba, Indonesien, Provence, Barcelona, Kuba igen. Då har vi ju slappnat av, tänkt på annat. Var säker på att det skulle hända då.
Men nej, inte då heller.
Hoppet dog igen, förtvivlan kom tillbaka.
Sedan juli har vi stått i kö för adoption. Vi ställde oss i kö efter vårt 8:e ivf. I en period av förtvivlan fick vi nog. Vi måste ha en annan väg! Vi måste få barn!
Adoption är inget dåligt alternativ. Jag känner mig priviligerad som har den här möjligheten.
Nu känner jag mig hoppfull igen. Ibland. Jag tänker på oss som adoptivföräldrar och det är något som känns så fint.
Tänk att vi kan bli föräldrar trots allt! Så mycket kärlek vi har till det där lilla barnet.
Men ibland blir jag ledsen och trött på att det ska ta så lång tid.
Det kostar så mycket pengar.
Vi behöver fixa mycket, beställa papper från en rad myndigheter och allt det där.
Då kan jag känna mig förtvivlad över att vara mitt i detta. Mitt liv pågår och jag är fast i pappersarbete och ytterligare år av väntan. Det är inte rätt!
Mellan hopp och förtvivlan. Ja, det är så det är. Försöker köpa läget.
Mina känslor är så just nu.
Jag tar dem till mig och tar en dag i taget.
söndag 27 oktober 2013
Föräldragruppen
Vi är 4 par som gick föräldrautbildningen inför adoption tillsammans.
Första dagen vi möttes på utbildningen var alla nervösa.
Jag kände att det var väldigt skönt med en liten grupp, hade nog förväntat mig att vi skulle vara fler.
Min man och jag hade sagt till varandra utanför att vi ska ligga lite lågt idag, inte prata så mycket.
Sen kom de första frågorna som alla fick svara på; var är ni i processen? varför vill ni ha barn? varför vill ni bli föräldrar?
Vilken chock att behöva säga det inför alla. Inför varandra. Inför sig själv.
Känslorna svämmade över verkligen. Någon började gråta. Sen grät vi lite allihopa.
Vi fick stänga in oss i varsitt rum- de blivande mammorna i ett och de blivande papporna i ett.
Där skulle vi prata klart om barnlösheten. Lägga försök att bli gravida bakom oss.
Nu skulle vi se oss själva som blivande föräldrar. Kursledaren sa det flera gånger: Ni kommer få barn.
Det var en märklig känsla att sitta där och gråta inför främlingar. Att berätta om det som är svårast av allt i vårt liv.
Samtidigt var det en otrolig lättnad. Vi hade alla lika upplevelser! Vi är inte ensamma om att känna såhär. Jag har känt mig som en misslyckad kvinna. Men de andra såg inte alls ut som misslyckade kvinnor! De såg starka ut, som vågade sitta där och öppna sig för varandra. Och jag kände mig också stark och modig. Inte alls så misslyckad längre.
Som en grupp blev det genast lättare att påbörja resan.
Den dagen bildades en föräldragrupp. Vår kursledare kallade oss så och jag tyckte det lät så fint.
Jag tänker fortsätta kalla oss för det.
Vi följer varandra nu, genom bloggar och en dold facebook-grupp.
Och vi ska träffas igen om några veckor. Det ska bli så skönt att ses igen.
Min man och jag hade sagt till varandra utanför att vi ska ligga lite lågt idag, inte prata så mycket.
Sen kom de första frågorna som alla fick svara på; var är ni i processen? varför vill ni ha barn? varför vill ni bli föräldrar?
Vilken chock att behöva säga det inför alla. Inför varandra. Inför sig själv.
Känslorna svämmade över verkligen. Någon började gråta. Sen grät vi lite allihopa.
Vi fick stänga in oss i varsitt rum- de blivande mammorna i ett och de blivande papporna i ett.
Där skulle vi prata klart om barnlösheten. Lägga försök att bli gravida bakom oss.
Nu skulle vi se oss själva som blivande föräldrar. Kursledaren sa det flera gånger: Ni kommer få barn.
Det var en märklig känsla att sitta där och gråta inför främlingar. Att berätta om det som är svårast av allt i vårt liv.
Samtidigt var det en otrolig lättnad. Vi hade alla lika upplevelser! Vi är inte ensamma om att känna såhär. Jag har känt mig som en misslyckad kvinna. Men de andra såg inte alls ut som misslyckade kvinnor! De såg starka ut, som vågade sitta där och öppna sig för varandra. Och jag kände mig också stark och modig. Inte alls så misslyckad längre.
Som en grupp blev det genast lättare att påbörja resan.
Den dagen bildades en föräldragrupp. Vår kursledare kallade oss så och jag tyckte det lät så fint.
Jag tänker fortsätta kalla oss för det.
Vi följer varandra nu, genom bloggar och en dold facebook-grupp.
Och vi ska träffas igen om några veckor. Det ska bli så skönt att ses igen.
lördag 26 oktober 2013
Drömmar
Ibland drömmer jag att det är dags. Vi står på flygplatsen och ska gå på planet till vårt barn. Inget får gå fel, nervös incheckning, småspring till gaten.
Timmarna på flyget släpar sig fram. Försök att se film eller läsa bok eller sova.
Vi håller varandra i handen och ler mot varann. Snart är vi där.
Snart är vi föräldrar.
Jag läste om en kvinna som fick värkar på flyget till barnet. Kroppen är häftig ibland.
I drömmen ser barnet direkt att det är vi, känner oss redan.
Vi blir en familj äntligen.
Sen kan livet fortsätta igen, längtan är över.
Vad gör vi sen?
I mina drömmar om det nya livet går vi äntligen på barnkalas, vi har möten på dagis med andra föräldrar, vi är med i ett sammanhang.
Vi planerar semestrar med de andra småbarnsföräldrarna.
Vi fikar mycket utomhus, picknick i färgglada muggar.
Vi köper fina barnböcker.
Vi tröstar, stressar och sover dåligt. Vi diskuterar med andra föräldrar hur man löser vardagen på bästa sätt.
Låt det bli snart!
onsdag 23 oktober 2013
Colombia
En liten öppning i Colombia läste jag på ALCs hemsida!
Kan man tänka sig barn med särskilda behov eller barn över 6 år kan det finnas en chans att adoptera därifrån. För övriga barn tar den statliga myndighet som styr internationella adoptioner (ICBF) inte emot några ansökningar för tillfället.
Här finns nyheter från Adoptionsföreningen La Casa: http://www.alc-adoption.se/
SN-barn som de skriver på hemsidan betyder alltså barn med special needs.
Tycker benämningen SN-barn känns sådär faktiskt...
Vi fick lära oss ganska mycket om barn med särskilda behov under föräldrautbildningen.
När man ska adoptera får man kryssa i en lista med vilka särskilda behov man kan tänka sig att barnet har.
Det känns ganska sjukt att sitta och välja mellan olika funktionsnedsättningar på det viset. Kan vi tänka oss ett barn med en hörselnedsättning? klumpfot? gomspalt? hiv?
Samtidigt berättade vår kursledare att fler och fler barn med särskilda behov får föräldrar just tack vara denna listan.
Om fler övergivna barn får föräldrar måste ju listan vara något gott. Eller?
Vad vi än tycker är det något vi förr eller senare måste tänka igenom ordentligt.
Ett av de etiska dilemman vi ställs inför när vi går i adoptionstankar.
Kan man tänka sig barn med särskilda behov eller barn över 6 år kan det finnas en chans att adoptera därifrån. För övriga barn tar den statliga myndighet som styr internationella adoptioner (ICBF) inte emot några ansökningar för tillfället.
Här finns nyheter från Adoptionsföreningen La Casa: http://www.alc-adoption.se/
SN-barn som de skriver på hemsidan betyder alltså barn med special needs.
Tycker benämningen SN-barn känns sådär faktiskt...
Vi fick lära oss ganska mycket om barn med särskilda behov under föräldrautbildningen.
När man ska adoptera får man kryssa i en lista med vilka särskilda behov man kan tänka sig att barnet har.
Det känns ganska sjukt att sitta och välja mellan olika funktionsnedsättningar på det viset. Kan vi tänka oss ett barn med en hörselnedsättning? klumpfot? gomspalt? hiv?
Samtidigt berättade vår kursledare att fler och fler barn med särskilda behov får föräldrar just tack vara denna listan.
Om fler övergivna barn får föräldrar måste ju listan vara något gott. Eller?
Vad vi än tycker är det något vi förr eller senare måste tänka igenom ordentligt.
Ett av de etiska dilemman vi ställs inför när vi går i adoptionstankar.
tisdag 22 oktober 2013
Terapi
Lite i förbyggande syfte har jag och min man börjat i parterapi hos familjerådgivningen.
Egentligen är det inte för att vi känner att allt kring att försöka få barn har tagit så hårt på vår relation. Vi vet att vi vill leva med varandra, vi älskar varandra.
Men kanske tar dessa bekymmer ändå hårdare än vi tror. Vi minns ju knappt hur det var innan.
Under mer än halva vårt förhållande har vi försökt få barn.
Vad hade vi för bekymmer innan. Hade vi några?
Ja, klart. Vi bråkade lite om disken ibland och andra oviktiga saker.
Hos familjerådgivningen blir det stora frågor som vi behöver hjälp att prata om.
Hur tar man ett beslut att sluta försöka bli gravid och istället satsa på adoption?
Hur drar man den gränsen när gravidchanserna är goda enligt läkarna?
Hur tar man sig ur längtan efter en liten biologisk bebis?
Hur kommer jag över önskan att gå runt med stor mage när det är allt jag har velat så länge?
Hur klarar vi att vänta flera år till utan att det sliter på vår kärleksrelation?
Alla dessa frågor.
Det känns bra att vi båda är öppna för att ta emot hjälp. Det är skönt att ha en bestämd tid när vi sätter oss ner tillsammans och pratar.
Hemma pratar vi ju också. Men det är annorlunda att sitta tillsammans med en utomstående och förklara sina känslor och tankar.
Det blir på något sätt som att vi tvingas sätta ord på sådant som annars mer är som ett tyst samförstånd.
Båda är ledsna, förväntansfulla, glada eller oroliga. Vi vet ju oftast. Säger bara inte rakt ut.
Jag gillar terapi just därför.
Efteråt har jag känt mig helt känslomässigt slutkörd. Det kanske är just det som är rätt bra.
Kanske kan terapin bidra till att det blir mindre ältande i mitt eget huvud.
Egentligen är det inte för att vi känner att allt kring att försöka få barn har tagit så hårt på vår relation. Vi vet att vi vill leva med varandra, vi älskar varandra.
Men kanske tar dessa bekymmer ändå hårdare än vi tror. Vi minns ju knappt hur det var innan.
Under mer än halva vårt förhållande har vi försökt få barn.
Vad hade vi för bekymmer innan. Hade vi några?
Ja, klart. Vi bråkade lite om disken ibland och andra oviktiga saker.
Hos familjerådgivningen blir det stora frågor som vi behöver hjälp att prata om.
Hur tar man ett beslut att sluta försöka bli gravid och istället satsa på adoption?
Hur drar man den gränsen när gravidchanserna är goda enligt läkarna?
Hur tar man sig ur längtan efter en liten biologisk bebis?
Hur kommer jag över önskan att gå runt med stor mage när det är allt jag har velat så länge?
Hur klarar vi att vänta flera år till utan att det sliter på vår kärleksrelation?
Alla dessa frågor.
Det känns bra att vi båda är öppna för att ta emot hjälp. Det är skönt att ha en bestämd tid när vi sätter oss ner tillsammans och pratar.
Hemma pratar vi ju också. Men det är annorlunda att sitta tillsammans med en utomstående och förklara sina känslor och tankar.
Det blir på något sätt som att vi tvingas sätta ord på sådant som annars mer är som ett tyst samförstånd.
Båda är ledsna, förväntansfulla, glada eller oroliga. Vi vet ju oftast. Säger bara inte rakt ut.
Jag gillar terapi just därför.
Efteråt har jag känt mig helt känslomässigt slutkörd. Det kanske är just det som är rätt bra.
Kanske kan terapin bidra till att det blir mindre ältande i mitt eget huvud.
söndag 20 oktober 2013
Vid poolen
Inte så upplyftande semesterläsning men bra på nåt vis att läsa om andras upplevelser och sätt att gå vidare. Några kämpar vidare med behandling efter behandling och blir till slut med barn. En del väljer adoption och andra väljer att leva utan barn.
Jag känner mig säker på att jag inte kan välja det sistnämnda. Skönt att vara säker på något.
Jag ligger och läser nära barnpoolen och önskar egentligen inte mer än att någon gång själv få leka där i solen med en liten dotter eller son. 
söndag 13 oktober 2013
Yoga
Att yoga i 40 graders värme läker både kropp och själ. Det låter som en klyscha med det är sant!
Kan verkligen, verkligen rekommendera det till alla som mår dåligt.
Jag känner mig oftast extra tacksam för det jag har efter ett yogapass.
Tacksam för kroppen- den funkar och känns stark. Den duger till något. Den har inte burit och fött ett barn men den känns stark och frisk. Det är något att vara tacksam över.
Tacksam för allt annat jag har. Underbar man, familj och vänner. Som hjälper mig igenom allt. Det ledsna, det roliga och allt där emellan.
I yogarummet blir problemen mindre och alla tankar mindre viktiga.
På 90 minuter pratar vi inte. Vi andas in och andas ut. Och böjer kroppen i alla möjliga positioner.
Yogan har känts som en välbehövlig paus från verkligheten många gånger under de här åren.
Kan verkligen, verkligen rekommendera det till alla som mår dåligt.
Jag känner mig oftast extra tacksam för det jag har efter ett yogapass.
Tacksam för kroppen- den funkar och känns stark. Den duger till något. Den har inte burit och fött ett barn men den känns stark och frisk. Det är något att vara tacksam över.
Tacksam för allt annat jag har. Underbar man, familj och vänner. Som hjälper mig igenom allt. Det ledsna, det roliga och allt där emellan.
I yogarummet blir problemen mindre och alla tankar mindre viktiga.
På 90 minuter pratar vi inte. Vi andas in och andas ut. Och böjer kroppen i alla möjliga positioner.
Yogan har känts som en välbehövlig paus från verkligheten många gånger under de här åren.
Köer
För oss som redan väntat länge på ett barn känns adoptionsorganisationernas köer ibland helt omöjliga.
Vi köar i tre olika organisationer; Adoptionscentrum, Adoptionsföreningen La Casa och Barnen Framför Allt.
Omöjligt att välja en bara. Vi har också fått tips att köa i flera organisationer så här i början.
Kan ju vara bra eftersom en organisation, FFIA, blev tvungen att stänga ner sin verksamhet nu precis.
På föräldrautbildningen fick vi tips att inte fokusera så mycket på väntetider utan försöka välja land utifrån kärlek till ett speciellt land, kultur osv.
Vi har varit inne på Latinamerika eftersom vi båda pratar spanska. Men undrar hur vi inte ska kunna tänka på köerna där!
Till Colombia just nu är det 6 års kö!
Avtalet med Panamà är så nytt så där är väntetiden svår att bestämma.
Till Ecuador är det ca 5 år och till Bolivia skickas inga ansökningar i nuläget.
Ska vi inte tänka på väntetiderna? Men om vi vill bli föräldrar nu då?
Aktuella väntetider går att läsa här http://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Landerna/ och här http://www.bfa.se/Vantetider.html
Vi köar i tre olika organisationer; Adoptionscentrum, Adoptionsföreningen La Casa och Barnen Framför Allt.
Omöjligt att välja en bara. Vi har också fått tips att köa i flera organisationer så här i början.
Kan ju vara bra eftersom en organisation, FFIA, blev tvungen att stänga ner sin verksamhet nu precis.
På föräldrautbildningen fick vi tips att inte fokusera så mycket på väntetider utan försöka välja land utifrån kärlek till ett speciellt land, kultur osv.
Vi har varit inne på Latinamerika eftersom vi båda pratar spanska. Men undrar hur vi inte ska kunna tänka på köerna där!
Till Colombia just nu är det 6 års kö!
Avtalet med Panamà är så nytt så där är väntetiden svår att bestämma.
Till Ecuador är det ca 5 år och till Bolivia skickas inga ansökningar i nuläget.
Ska vi inte tänka på väntetiderna? Men om vi vill bli föräldrar nu då?
Aktuella väntetider går att läsa här http://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Landerna/ och här http://www.bfa.se/Vantetider.html
fredag 11 oktober 2013
Kunskap
Kunskap är det bästa vapnet mot det mesta sa en klok vän.
Har beställt ett par böcker:
Har beställt ett par böcker:
Resan till mina barn : om längtan, adoption och återförening
torsdag 10 oktober 2013
Prata om det
Så värdefullt för alla oss som drabbats av barnlöshet. När någon öppnar sig offentligt och pratar om det. Detta fula, ledsna ämne som vi helst bara vill glömma!
Jag älskar Klara Zimmergrens sommarprat, har lyssnat på det 4 gånger och fler kan det bli.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/116713?programid=2071
Jag älskar Klara Zimmergrens sommarprat, har lyssnat på det 4 gånger och fler kan det bli.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/116713?programid=2071
Brev från familjerätten
Första brevet från Familjerätten har kommit. Vår ansökan om adoption har kommit in och inom en månad blir vi kallade på första samtalet.
Inför mötet ska vi beställa intyg från Försäkringskassan och Kronofogden som visar om vi varit sjukskrivna de senaste 5 åren och om vi har några skulder.
Vi ska också ta med senaste deklarationen och skriva ner en ekonomisk redovisning om allt från månadsspar till vad värdet är på vår lägenhet.
Dessutom ska vi vara klara med vår livsberättelse. Varsin ska vi skriva.
Livsberättelsen handlar mest om vår relation till våra föräldrar och vår uppväxt.
Hur löste vi konflikter i vår familj när jag var liten?
Hur är min relation till mina föräldrar och syskon?
Vad jobbar de med?
Hur var det fysiska och psykiska hälsotillståndet i familjen under min uppväxt?
Jag ska beskriva hur det var för mig att vara barn och tonåring och gå igenom alla skolor jag gått i, från grundskola till universitet.
Och det är bara en del av frågorna!
I helgen ska jag börja skriva! Känns lite skönt att ha runt en månad på sig...
Inför mötet ska vi beställa intyg från Försäkringskassan och Kronofogden som visar om vi varit sjukskrivna de senaste 5 åren och om vi har några skulder.
Vi ska också ta med senaste deklarationen och skriva ner en ekonomisk redovisning om allt från månadsspar till vad värdet är på vår lägenhet.
Dessutom ska vi vara klara med vår livsberättelse. Varsin ska vi skriva.
Livsberättelsen handlar mest om vår relation till våra föräldrar och vår uppväxt.
Hur löste vi konflikter i vår familj när jag var liten?
Hur är min relation till mina föräldrar och syskon?
Vad jobbar de med?
Hur var det fysiska och psykiska hälsotillståndet i familjen under min uppväxt?
Jag ska beskriva hur det var för mig att vara barn och tonåring och gå igenom alla skolor jag gått i, från grundskola till universitet.
Och det är bara en del av frågorna!
I helgen ska jag börja skriva! Känns lite skönt att ha runt en månad på sig...
onsdag 9 oktober 2013
Mitt lilla barn
Jojje Wadenius sång är så fin. Det känns egentligen ganska pretentiöst att döpa bloggen efter den. Eller hela grejen med att blogga förresten, jag är lite osäker på det. Fast tror att det kan vara skönt samtidigt, att skriva ner sina tankar någonstans. Jag har själv tittat på bloggar om barnlöshet och adoption. Det är fint ibland att ta del av andras tankar och känslor. Vill man inte, går det ju bra att slå igen datorn.
Ett barn ska jag ha när jag blir stor med smala ben o mjuka skor. Små vassa tänder o skära händer, mage som en sockertopp
Ett barn ska jag ha när jag blir stor med smala ben o mjuka skor. Små vassa tänder o skära händer, mage som en sockertopp
Det där med ska ha. Om det kunde vara så självklart.
I adoptionsvärlden är det ju kanske det i alla fall. Mer självklart alltså. Det krävs ju pengar, god hälsa och mer. Men har man fördelen att kunna adoptera så kommer ju barnet förr eller senare.
Barnet kommer.
Frågan ska ändras till när istället för om vi får barn.
Det var bland det första vi pratade om på Föräldrautbildningen inför adoption.
Ställ om, ställ om, ställ om. Måste nog upprepa det där ett par gånger innan det sjunker in:
Ett barn ska jag ha när jag blir stor!
I adoptionsvärlden är det ju kanske det i alla fall. Mer självklart alltså. Det krävs ju pengar, god hälsa och mer. Men har man fördelen att kunna adoptera så kommer ju barnet förr eller senare.
Barnet kommer.
Frågan ska ändras till när istället för om vi får barn.
Det var bland det första vi pratade om på Föräldrautbildningen inför adoption.
Ställ om, ställ om, ställ om. Måste nog upprepa det där ett par gånger innan det sjunker in:
Ett barn ska jag ha när jag blir stor!
Den långa väntan
Ibland blir väntan på ett barn längre än 9 månader.
Vi har väntat 4 år.
4 lååååånga år.
Jag var väldigt naiv i början. 28 år och säker på att det skulle ta högst ett år. Det är ju normalt. Det kan man läsa överallt. Inom ett år blir 80 procent gravida.
Statistiken som jag förlitade mig på. Så dumt, skulle det visa sig.
Jag och min man har kastat oss in i en helt ny värld nu. En värld som plötsligt inte bara handlar om ägglossningar, gravtest, hormonbehandlingar och barn som aldrig kommer.
Än står vi bara på tröskeln, men det tycks finnas så mycket nytt där ute i adoptionsvärlden.
En gemenskap. Ett hopp. Ett litet barn som behöver oss.
Bloggen blir en del i min process att bearbeta alla spretiga känslor. Önskan att bli gravid och insikten om att kanske aldrig bli det. Alla funderingarna kring adoption. Adoptionsprocessen.
Allt hopp, förtvivlan, sorg, väntan och längtan.
Vi har väntat 4 år.
4 lååååånga år.
Jag var väldigt naiv i början. 28 år och säker på att det skulle ta högst ett år. Det är ju normalt. Det kan man läsa överallt. Inom ett år blir 80 procent gravida.
Statistiken som jag förlitade mig på. Så dumt, skulle det visa sig.
Jag och min man har kastat oss in i en helt ny värld nu. En värld som plötsligt inte bara handlar om ägglossningar, gravtest, hormonbehandlingar och barn som aldrig kommer.
Än står vi bara på tröskeln, men det tycks finnas så mycket nytt där ute i adoptionsvärlden.
En gemenskap. Ett hopp. Ett litet barn som behöver oss.
Bloggen blir en del i min process att bearbeta alla spretiga känslor. Önskan att bli gravid och insikten om att kanske aldrig bli det. Alla funderingarna kring adoption. Adoptionsprocessen.
Allt hopp, förtvivlan, sorg, väntan och längtan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)