Mellan hopp och förtvivlan

I de böcker jag läser om barnlöshet beskriver många känslorna kring barnlöshet som att hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan.
Jag känner precis så. Kan inte hitta någon bättre beskrivning av hur det har varit sedan vi började försöka få barn.

I början var det mest hopp. Kanske ett helt år. Flera runt omkring oss hade också börjat tänka på barn. De blev gravida snabbt. Vi tänkte att det var en tidsfråga innan jag också var gravid.
Vi pratade om det som något självklart. Åh vad underbart det skulle bli att få barn nästan samtidigt som min syster och flera bästisar. Jag räknade verkligen med det. Och hoppet fanns.
År 2010 föddes 7 små barn runt oss och sedan dess har fler kommit. Underbart gulliga och roliga små personer som vi får lära känna.

När alla barnen började komma kom också förtvivlan för mig.
Jag blev glad när någon nära blev gravid, samtidigt kände jag mig mer och mer utanför.
Varför hände inget!

Hoppet har ibland kommit tillbaka. Under ivf-behandlingarna har jag varit helt säker på att vara gravid. Jag har känt alla symptom.
Under resor till Kuba, Indonesien, Provence, Barcelona, Kuba igen. Då har vi ju slappnat av, tänkt på annat. Var säker på att det skulle hända då.
Men nej, inte då heller.
Hoppet dog igen, förtvivlan kom tillbaka.

Sedan juli har vi stått i kö för adoption. Vi ställde oss i kö efter vårt 8:e ivf. I en period av förtvivlan fick vi nog. Vi måste ha en annan väg! Vi måste få barn!
Adoption är inget dåligt alternativ. Jag känner mig priviligerad som har den här möjligheten.
Nu känner jag mig hoppfull igen. Ibland. Jag tänker på oss som adoptivföräldrar och det är något som känns så fint.
Tänk att vi kan bli föräldrar trots allt! Så mycket kärlek vi har till det där lilla barnet.

Men ibland blir jag ledsen och trött på att det ska ta så lång tid.
Det kostar så mycket pengar.
Vi behöver fixa mycket, beställa papper från en rad myndigheter och allt det där.
Då kan jag känna mig förtvivlad över att vara mitt i detta. Mitt liv pågår och jag är fast i pappersarbete och ytterligare år av väntan. Det är inte rätt!

Mellan hopp och förtvivlan. Ja, det är så det är. Försöker köpa läget.
Mina känslor är så just nu.
Jag tar dem till mig och tar en dag i taget.