Målbild

Så här vill jag se Klas.

Snart godkända!

Vi kommer bli godkända för att ta emot syskon!
Fick veta det nu på morgonen under hembesöket.

Väntar såklart det definitiva medgivandet från socialnämnden innan vi kan vara helt säkra.
Men vår familjerättssekreterare har aldrig varit med om att nämnden har gått emot deras rekommendation!
Så - antagligen godkända! Och för fler barn. Det är en märklig känsla.
Plötsligt blir det verkligt. Snart går vi kanske från inga barn till tvåbarnsföräldrar.
Vårt liv kommer förändras för alltid!

Något till barnet

Och har vågat köpa något litet till barnet också. Sötaste pusslet! 

Fina ord om oss

Har läst alla våra fyra referensbrev nu. Kan knappt ta in det som skrivs om oss.
Det är så rörande och fint!
Vi har så många runt oss som också längtar efter vårat barn.
Vi vet ju om det sedan innan. Många har ju stöttat oss under alla ivf-försök och hjälpt oss att ha ett roligt, normalt liv när vi helst velat stänga in oss.
Breven är ännu ett bevis på att barnet kommer till en stor härlig familj, full av underbara människor!

Idag njuter jag av att det är fredag, speciellt eftersom jag ska sova ut imorgon.
Jag känner mig helt slut efter den här veckan. Så mycket tankar som snurrat runt. Har varit skärpt under möten på familjerätten. Försökt svara ärligt och klokt på alla frågor. Varit samlad och glad och förväntansfull. Pratat om våra försök att bli gravida som att det är något vi lagt bakom oss för längesen. Leende sagt att, visst, det har varit en jobbig period men nu känns allt bra. Bra att vi har bestämt oss och gått vidare.  (Inuti har jag även känt, jag vill inte sitta här och svara på allt det här! Jag vill ju bara ha barn!! varför ska det ta så lång tid?!)
Har sovit lite varje natt. Vaknat tidigt varje morgon.
Försökt fokusera på jobb emellanåt.

Samtalen hos familjerätten har gått bra. Vi har fått en del positiv feed back under intervjuerna. Det har känts som att det vi velat säga kommit fram.
Visst var det en del märkliga frågor under djupintervjun, men det mesta var ok. Vi har pratat barnuppfostran, vilka länder vi kan tänka oss och väldigt mycket om vår egen uppväxt.

På måndag är det hembesök. Vi ska fixa fint här hemma i helgen så allt känns bra på måndag morgon.

Far till dig

Min man Klas har också börjat skriva. Vi har pratat om ett par gånger att det är mest blivande mammor som skriver adoptionsbloggar.
Klas tyckte det var dags att ändra på det!
www.fartilldig.blogspot.se 

Läkarundersökning

Den obligatoriska läkarundersökningen - check!

Läkaren sa lite skämtsamt till mig att det känns som jag ska sälja en häst när han tittade i min mun.
Jag blev klämd på magen, alla leder böjdes fram och tillbaka, han kollade puls och blodtryck.
Sen mättes midjemått, vikt och längd.
Allt för att kontrollera att jag kan bli en bra förälder.

Kan inte sluta tänka att det är ganska sjukt. Hur ska detta kunna visa på förmågan att ta hand om ett barn?  Jag försöker tänka att allt är för barnets skull, inte tänka så mycket på hur märkligt det känns att bli granskad inifrån och ut.
Imorgon är det dags för djupintervjun. Då är det insidan som ska granskas. Under 3 timmar kommer jag och min man sitta i varsitt rum med varsin familjerättssekreterare och svara på frågor. Många intima frågor, många värderingsfrågor.
Vi fick många bra tips i helgen från det ena paret som redan gått igenom den. De berättade om frågor som kommer ställas, en del väldigt märkliga faktiskt.
Jag känner mig lite mer förberedd efter att ha pratat med dem. Det är skönt.
Samtidigt känner jag mig ganska förvirrad och trött just nu och inte alls mentalt förberedd att bli granskad och bedömd.
Men det ska nog gå bra. Återigen är det ju barnets bästa som är i fokus. Allt jag känner nu spelar ju egentligen ingen roll.
Barnet ska få trygga, vettiga föräldrar. Det är det viktiga för familjerätten.
Och vi ska få ett barn en dag. 

Gemenskap

Vi har träffat delar av vår föräldragrupp igen. Det är första gången efter utbildningen som vi ses.
Jag har en märklig känsla av att vi känner varandra så väl redan.
Det gör vi ju egentligen inte, men det känns så.
Kanske beror det på den gemenskap vi har automatiskt kring vår barnlängtan och vår förståelse för varandra.
Det är häftigt att träffa människor i samma situation. Vi kan prata öppet om barnlösheten och våra funderingar kring adoption.

Även fast vi alla har individuella upplevelser och bakgrund så förstår vi precis vad de andra går igenom. Det finns en slags trygghet i det. 

Syskon?

Första mötet med familjerätten avklarat. Det kändes bra. Vi kom direkt från familjerådgivningen så vi hade laddat upp med att prata igenom känslor och förväntningar.
Samtalet tog en timme och fokuserade mest på vad som fått oss att ta beslutet att adoptera, vad vi lärt oss på föräldrautbildningen och hur vi två träffades.
Vi fick också frågan om vi vill söka medgivande för ett barn eller för syskon.
Det är inget vi har pratat så mycket om, väntade inte den frågan så tidigt i utredningen.
Men vi sa ja, vi vill gärna få medgivande för både ett barn och syskon.
Familjerättssekreteraren förklarade då att vi kommer bli extra hårt granskade. Det ställs högre krav på oss om vi ska bli godkända för att ta emot ett syskonpar.
Det hade vi inte heller räknat med när vi svarade ja!

Men det kändes ändå rätt efteråt. Tänk att få två barn på samma gång!
Klart det krävs mycket av oss som föräldrar. Speciellt eftersom det ena barnet kommer vara äldre och kanske ha många traumatiska upplevelser med sig.
Anknytningen kan också försvåras vid syskonadoption har vi fått lära oss. Syskonen kanske bara knyter an till varandra men inte till föräldrarna.
Vi fick tips att beställa information om syskonadoption på MIA.
Ska göra det och läsa på.
Så mycket det är att ta ställning till hela tiden!
 

Så var det dags

Utredningen startar imorgon!

Jag känner mig precis som innan en resa. Funderar på om jag har kommit ihåg allt. Kommer jag kunna sova inatt?
Det känns spännande och ovisst på samma gång.

Jag ringde till Famljerätten i onsdags. Det visade sig att vi precis fått en familjerättssekreterare utsedd. Hon hade tydligen oss på sin att-göra-lista.
När vi pratade berättade hon att hon var uppbokad under hela november, men vi kanske kunde hitta några tider. När vi la på hade vi bokat in alla tillfällen vi ska ses!

Imorgon är ett första samtal. Vet inte riktigt vad vi ska prata om då faktiskt, men kan tänka mig att det är mest information.
Vi ska lämna in våra livsberättelser och blanketterna vi beställt från Kronofogden och Försäkringskassan. Vi ska också lämna en ekonomisk redovisning och våra senaste deklarationer.

Den 18 november ska vi på läkarundersökning. Då kollas vårt allmänna hälsotillstånd. Vi ska mätas, vägas, BMI räknas ut. Vi måste hiv-testas. Sen ska läkaren intyga att vi verkar starka och friska nog att ta hand om ett adoptivbarn som kan ha haft en väldigt svår start i livet.

Den 19 november träffar vi familjerättssekreteraren igen. Då på en 3 timmar lång intervju i varsitt rum, samtidigt. Vi intervjuas utifrån en metod som kallas Kälvesten-modellen. Det är samma intervjumetod som används när blivande familjehem utreds.

25 november sen är det dags för hembesöket då vårt hem ska granskas. 

Redan 27 november ska beslut fattas av Socialnämnden!

Så, om 20 dagar vet vi om vi blir godkända som adoptivföräldrar.

Lite resfeber som sagt. Försöker ta det lugnt.
Har varit på yoga. Dricker te i soffan och går strax och lägger mig. Imorgon börjar det!

Frida Gro

Vill som många andra också länka till Frida Gros inlägg Öppet brev till dig som vill bli gravid.

Hög igenkänningsfaktor på det inlägget.

http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html

Mellan hopp och förtvivlan

I de böcker jag läser om barnlöshet beskriver många känslorna kring barnlöshet som att hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan.
Jag känner precis så. Kan inte hitta någon bättre beskrivning av hur det har varit sedan vi började försöka få barn.

I början var det mest hopp. Kanske ett helt år. Flera runt omkring oss hade också börjat tänka på barn. De blev gravida snabbt. Vi tänkte att det var en tidsfråga innan jag också var gravid.
Vi pratade om det som något självklart. Åh vad underbart det skulle bli att få barn nästan samtidigt som min syster och flera bästisar. Jag räknade verkligen med det. Och hoppet fanns.
År 2010 föddes 7 små barn runt oss och sedan dess har fler kommit. Underbart gulliga och roliga små personer som vi får lära känna.

När alla barnen började komma kom också förtvivlan för mig.
Jag blev glad när någon nära blev gravid, samtidigt kände jag mig mer och mer utanför.
Varför hände inget!

Hoppet har ibland kommit tillbaka. Under ivf-behandlingarna har jag varit helt säker på att vara gravid. Jag har känt alla symptom.
Under resor till Kuba, Indonesien, Provence, Barcelona, Kuba igen. Då har vi ju slappnat av, tänkt på annat. Var säker på att det skulle hända då.
Men nej, inte då heller.
Hoppet dog igen, förtvivlan kom tillbaka.

Sedan juli har vi stått i kö för adoption. Vi ställde oss i kö efter vårt 8:e ivf. I en period av förtvivlan fick vi nog. Vi måste ha en annan väg! Vi måste få barn!
Adoption är inget dåligt alternativ. Jag känner mig priviligerad som har den här möjligheten.
Nu känner jag mig hoppfull igen. Ibland. Jag tänker på oss som adoptivföräldrar och det är något som känns så fint.
Tänk att vi kan bli föräldrar trots allt! Så mycket kärlek vi har till det där lilla barnet.

Men ibland blir jag ledsen och trött på att det ska ta så lång tid.
Det kostar så mycket pengar.
Vi behöver fixa mycket, beställa papper från en rad myndigheter och allt det där.
Då kan jag känna mig förtvivlad över att vara mitt i detta. Mitt liv pågår och jag är fast i pappersarbete och ytterligare år av väntan. Det är inte rätt!

Mellan hopp och förtvivlan. Ja, det är så det är. Försöker köpa läget.
Mina känslor är så just nu.
Jag tar dem till mig och tar en dag i taget.