Ett efterlängtat brev

Så kom äntligen brevet från tingsrätten med domen! I domen står att vi lämnas tillstånd att adoptera flickan och att "genom adoptionen är flickan att anse som makarnas gemensamma barn".
ÄNTLIGEN är vi föräldrar på pappret. Nu väntar bara några veckor till innan domen vinner laga kraft och inte går att överklaga längre.

Mors dag

En alldeles speciell dag i år! Tänk att ha ett barn hemma mors dag 2014!
Det trodde vi aldrig. Inte ens i vår vildaste fantasi kunde vi ana att det skulle gå så snabbt.
Visst kändes väntan oändlig innan och på midsommar är det 5 år sedan vi satt på en båt och skojade om att det är dags att sluta med p-piller.
Jag blev firad av man och bebis med blommor, paket, frukost på sängen och sång.
Så underbart att jag grät lite.
Och snart kan väl brevet från tingsrätten komma!? Då blir familjelyckan total!

Lyckligt lottad

Jag är så lycklig att få vara med vår underbara lilla flicka. Det händer så mycket hela tiden och jag tycker bara med och mer om att vara med henne.
Hon kan sitta själv nu, hon äter gröt varje dag och hon tycker om att gunga och att se sig själv i spegeln.
Hennes utseende har förändrats också, hon känns mer och mer som ett litet barn och inte så mycket bebis.
Hon har börjat le mycket mer och göra massa olika ljud som vi inte hört tidigare.
Så snabbt barn utvecklas! Det är fantastiskt att få vara med om detta. Jag känner mig så lyckligt lottad. Tänk att vi för tre månader sedan inte ens visste att hon fanns! Vårat lilla barn, hon känns som en sådan gåva.

Kroppen och hormonerna

Funderar en del just nu på hur kroppen har påverkats av de 11 hormonbehandlingar som jag gått igenom. Jag har haft ont i en höft över ett år. Nu har jag äntligen tagit tag i att gå till en sjukgymnast för att kolla upp det.
Hon gav mig ganska snabbt diagnosen inflammation i bäckenleden.
Pratade sedan med en vän som också har gått igenom flera ivf-behandlingar. Hon hade råkat ut för samma sak och hennes sjukgymnast menar att kroppen påverkas av alla hormoner precis på samma sätt som vid en graviditet (inte samma påfrestning förstås).
Det kan alltså handla om foglossning. Jag har läst om foglossning på vårdguiden och visst låter det bekant..
Det känns ju riktigt meningslöst att ha foglossning när man inte fött barn eller ska föda barn.
Ja, det är väl aldrig roligt förstås. Men tycker det är konstigt att fertilitetsläkarna inte nämner detta. Om det nu är så? Någon som varit med om liknande?
Generellt tycker jag informationen är dålig från läkarna när man går igenom ivf-behandlingar.
Vi får inte mycket information alls om hur det påverkar kroppen under behandlingen eller efter.
Ingen direkt hjälp med den psykiska påfrestning som det innebär heller.
Klinikerna är dåliga på att fånga upp de patienter som mår dåligt under behandling.
Visst berättar de att det finns psykologer som är experter på det här med barnlöshet, men de tar riktigt bra betalt. Det är inget som många väljer när de precis köpt ett behandlingspaket för 70 000 kr.
Usch, jag vill att min kropp ska vara fri från den här hemska tiden nu.
Det här höftproblemet blir som en påminnelse om allt jag stoppat i mig.

Närmare dag för dag

För varje dag som går närmar vi oss att bli föräldrar på riktigt. Vissa dagar rullar på och jag tänker inte alls på att det inte redan är så. Så kommer jag på det ibland. Vi är ett familjehem för tillfället.
Det känns inte så. Vi känner oss som föräldrar till hundra procent.
Jag kan nästan inte tro att våran bebis inte har legat i min mage. Hon känns som en så självklar del av oss nu.
Det är som om hon alltid har varit här. Undrar om alla känner så när de får barn?
Tycker att det har känts så med barn i vår närhet också, som att man inte minns hur det var innan de kom.
Barn har väl den förmågan att komma in i familjen och bekantskapen som så självklara, älskade av alla.
Vi älskar lillbebisen så mycket. Det känns som en omöjlighet att hon inte skulle vara vår.
Mer och mer tänker jag på hur det är med nationella adoptioner egentligen, hur mycket fokus det är  på den biologiska familjen och hur det tär på den nya familjen.
Bör det inte finnas någon gräns för hur lång tid en nationell adoption får ta?
Har pratat med en familj där pappersarbetet gjorde att de fick vänta ett helt år på att adoptera sin dotter. De hade haft henne sedan hon var ca en månad gammal.
Grymt!
Vilken oro och vilken stress för hela familjen. Hur reagerar alla när allt är klart? Det måste vara en helt obeskrivlig lättnad.
Och om det inte blir av? Hemska tanke.
Det finns historier om det också förstås. En familj jag läste om blev av med sin son efter 8 månader.
Alltså!? Kan det ens vara möjligt? Det verkar inte klokt att sådant får hända.

Men vi har inte något att oroa oss för. Allt flyter på i processen och det känns riktigt, riktigt bra.
Men jag önskar att det kunde få gå snabbare. Jag önskar att så snart de biologiska föräldrarna har skrivit under sitt samtycke till adoption och socialtjänst och familjerätt har sagt sitt- då kan väl tingsrätten vara väldigt snabba?! De som sitter där och tar beslut, de som bestämmer vad som är "brådskande" och vad som inte prioriteras, förstår de vilka dessa beslut påverkar? Förstår de att det är helt livsavgörande beslut de jobbar med?
Jag tror inte det, det går ju nästan inte att sätta sig in i om man inte själv är i situationen.
Som så mycket annat.
Skynda, skynda! Nu vill jag vara förälder på riktigt!

1:a maj

Idag tågar vi för socialismen, feminismen och mänskliga rättigheter. Äntligen med barnvagn!
Högtidsdagar blir så mycket bättre med vårt barn.
Jag har längtat under förstamajtågen när vänner haft med sig sina barn och kryssat runt med vagnen.
Sen fika på en filt tillsammans och den festliga stämningen som blir.
Det ska bli så extra härligt i år!
För vårt barns framtid tågar vi genom stan!