Terapi

Lite i förbyggande syfte har jag och min man börjat i parterapi hos familjerådgivningen.
Egentligen är det inte för att vi känner att allt kring att försöka få barn har tagit så hårt på vår relation. Vi vet att vi vill leva med varandra, vi älskar varandra.
Men kanske tar dessa bekymmer ändå hårdare än vi tror. Vi minns ju knappt hur det var innan.
Under mer än halva vårt förhållande har vi försökt få barn.
Vad hade vi för bekymmer innan. Hade vi några?
Ja, klart. Vi bråkade lite om disken ibland och andra oviktiga saker.
Hos familjerådgivningen blir det stora frågor som vi behöver hjälp att prata om.
Hur tar man ett beslut att sluta försöka bli gravid och istället satsa på adoption?
Hur drar man den gränsen när gravidchanserna är goda enligt läkarna?
Hur tar man sig ur längtan efter en liten biologisk bebis?
Hur kommer jag över önskan att gå runt med stor mage när det är allt jag har velat så länge?
Hur klarar vi att vänta flera år till utan att det sliter på vår kärleksrelation?

Alla dessa frågor.

Det känns bra att vi båda är öppna för att ta emot hjälp. Det är skönt att ha en bestämd tid när vi sätter oss ner tillsammans och pratar.
Hemma pratar vi ju också. Men det är annorlunda att sitta tillsammans med en utomstående och förklara sina känslor och tankar.
Det blir på något sätt som att vi tvingas sätta ord på sådant som annars mer är som ett tyst samförstånd.
Båda är ledsna, förväntansfulla, glada eller oroliga. Vi vet ju oftast. Säger bara inte rakt ut.
Jag gillar terapi just därför.
Efteråt har jag känt mig helt känslomässigt slutkörd. Det kanske är just det som är rätt bra.
Kanske kan terapin bidra till att det blir mindre ältande i mitt eget huvud.