Föräldragruppen

Vi är 4 par som gick föräldrautbildningen inför adoption tillsammans.

Första dagen vi möttes på utbildningen var alla nervösa. 

Jag kände att det var väldigt skönt med en liten grupp, hade nog förväntat mig att vi skulle vara fler.
Min man och jag hade sagt till varandra utanför att vi ska ligga lite lågt idag, inte prata så mycket.
Sen kom de första frågorna som alla fick svara på; var är ni i processen? varför vill ni ha barn? varför vill ni bli föräldrar?
Vilken chock att behöva säga det inför alla. Inför varandra. Inför sig själv.
Känslorna svämmade över verkligen. Någon började gråta. Sen grät vi lite allihopa.
Vi fick stänga in oss i varsitt rum- de blivande mammorna i ett och de blivande papporna i ett.
Där skulle vi prata klart om barnlösheten. Lägga försök att bli gravida bakom oss.
Nu skulle vi se oss själva som blivande föräldrar. Kursledaren sa det flera gånger: Ni kommer få barn.

Det var en märklig känsla att sitta där och gråta inför främlingar. Att berätta om det som är svårast av allt i vårt liv.
Samtidigt var det en otrolig lättnad. Vi hade alla lika upplevelser! Vi är inte ensamma om att känna såhär. Jag har känt mig som en misslyckad kvinna. Men de andra såg inte alls ut som misslyckade kvinnor! De såg starka ut, som vågade sitta där och öppna sig för varandra. Och jag kände mig också stark och modig. Inte alls så misslyckad längre.
Som en grupp blev det genast lättare att påbörja resan.

Den dagen bildades en föräldragrupp. Vår kursledare kallade oss så och jag tyckte det lät så fint.
Jag tänker fortsätta kalla oss för det.
Vi följer varandra nu, genom bloggar och en dold facebook-grupp.
Och vi ska träffas igen om några veckor. Det ska bli så skönt att ses igen.