Tid att tänka

Har legat i influensa sedan måndags kväll. Inte nog med att jag har blivit sjukt uttråkad så får jag ju så mycket tid att tänka också.
Både glada och ledsna tankar slåss om utrymmet.
Jag är glad och lättad att vi fått vårt medgivande nu. I måndags damp det ner i brevlådan.
Vi är godkända att ta emot ett barn eller ett syskonpar 0-48 månader gamla.
Nu börjar väntan på barn mer på riktigt. Vi vet med all säkerhet att vi kommer bli föräldrar.
Ser ibland framför mig hur vi förbereder barnrum, reser iväg för att hämta hem barn eller sitter här hemma tillsammans som en familj äntligen. Lite overkligt att tänka på. Men så fint!
Om 2,5 - 4 år bör vi ha en familj äntligen. Om väntetiderna stämmer ungefär och beroende på vilket land vi väljer.
Det där med väntan kan få mig lätt panikslagen. Orkar inte ens tänka på hur långt det är kvar.
Försöker tänka att vi har redan väntat 4,5 år. Det betyder att vi har tagit oss igenom den största delen av väntan redan!
Nu vet vi ju ialla fall!
Men det är ju så lång tid. Det finns så många föräldralösa barn därute. Av olika anledningar, byråkrati och många längtande föräldrar så tar det otroligt lång tid att adoptera.
Tiden är förstås inte det viktiga. Men ibland släpar sig dagarna fram och det är svårt att se allt i ett större sammanhang.

För precis ett år sedan fick jag missfall. Det är också något som ofta snurrar runt i huvudet.
Sorgeperioden är fortfarande inte över.
Jag minns det där positiva gravtestet och den morgonen som den lyckligaste stunden i livet.
Det var vårt 5:e ivf. Vi hade nyss gift oss spontant för att öppna möjligheten till adoption.
Och vi var snart på väg på bröllopsresa till Kuba.
Tänk att få ligga på stranden och äntligen få läsa gravidböcker! Min dröm blev sann den morgonen!
Vi skulle få en underbar bröllopsresa och bara prata om allt kring graviditet och barn.
Det blev en kort lycka.
Redan några dagar senare kom missfallet.
Otur sa läkarna. Det är vanligt med tidiga missfall. Men såklart extra ledsamt när det tagit så lång tid att bli gravid.

Undrar hur länge man kan gråta över ett tidigt missfall. En del rycker på axlarna och tycker att det är mer som en sen mens.
Inte för mig.
Ett positivt test är ett positivt test. Något vi väntat så länge på.
Början till vårt barn.
Vi skulle ha haft en några månader gammal bebis nu. Jag är så oerhört sorgsen över att det inte blev så. Tänker på hur annorlunda allt hade varit.

Men så går ju inte att tänka! Det är nästan förbjudet att grotta ner sig i sorg. Tabubelagt.
Ingen pratar om missfall.
Jag vill inte heller göra det för mycket. Men en gång skriver jag om det ändå.
Tycker det känns viktigt på ett sätt. Kanske har någon annan som läser bloggen varit med om liknande. Känt sig galen av sorg ibland för det som aldrig fick bli.

När vi får barn kommer sorgen släppa taget. Kanske lite ju längre tiden går också.
Men när barnet kommer blir det nog mer definitivt.

Jag längtar så mycket till den dagen när vi äntligen, äntligen blir en riktig familj.
Medgivandet är en viktigt milstolpe på vägen dit.
Hoppas på att bli frisk snart så vi kan fira att vi fått det.