1-åring

Tänk nu har vi en 1-åring hemma sedan ett par dagar tillbaka. Helt otroligt!

Alma är precis så gullig och festlig som de flesta 1-åringar kan jag tro.

Hon går omkring med sin egen roliga gångstil. En ny värld har öppnats sedan hon började gå.

Hon pratar mer och mer. Ibland helt obegripligt men även ord som vi förstår. Mamma, pappa, äpple, bajs säger hon. Och vi blir så stolta och glada som föräldrar.

Hon härmas mycket.

Hon leker titt-ut.

Hon älskar att bada.

Hon äter själv.

Hon dansar.

Det är en fröjd att se henne. Tänk sådan skillnad från i mars när hon kom hem.

Tiden går fort men mars känns faktiskt som en evighet sedan när jag tittar på Alma.

Underbara barn. Tänk att du är min!  

Längtande föräldrar

Tänker ofta på vilken tur vi haft som fått vår Alma. Någon gång varje dag måste stanna upp och nypa mig i armen, fortfarande. Jag håller på med alla foton från den dagen vi träffades första gången till idag. Det bli så nostalgiskt och känslosamt. Gråter nästan varje gång jag sätter mig med bilderna.

Det får mig också att tänka på alla de fina föräldrar som fortfarande väntar på sitt barn. Så som det kunde har varit för oss. Det finns så många. Underbara föräldrar som har varit inställda på att få barn länge. Som väntar och väntar. Det är så oändligt orättvist. Jag läser en del bloggar och är med i olika grupper på facebook med andra adoptivföräldrar eller de som är barnlösa.
Alla har sina egna metoder att stå ut med väntan. De flesta verkar klara av att leva ett vanligt liv under väntan. Jag är så imponerad av det. Vi klarade det också rätt bra och ibland fattar jag inte hur det gick till. Det är så jobbigt att vakna upp om mornarna och känna den där tomheten. Det finns inget barn som behöver en. Sen gå och lägga sig med samma känsla. Meningslöst och orättvist kändes det ofta för mig. Men vardagen rullar på för de flesta på något sätt.
Sen finns det ju alltid värre saker, sjukdomar och så mycket andra människoöden. 

Men jag märkte hur svårt det är att uppskatta det man har när allt man vill är att ha något man inte kan få.

Antar att det är mänskligt att känna så men jag är ända lite rädd för det här att hela tiden vilja ha mer och mer och aldrig bli nöjd.

Sedan Alma kom känner jag mig mer nöjd och tillfreds med allting.

Jag känner ett lugn inuti som jag inte känt på flera år, kanske aldrig.

En känsla att hålla fast i.

Kärleken

Kärleken till den lilla flickan som sitter och leker växer sig starkare hela tiden. Hur kunde det bli just hon, undrar jag. Hon som känns så rätt. Är det alltid så med barn? Adoptivbarn som biologiska?
Vi är ju menade för varandra. Lilla Alma. Det känns som vi har vetat att hon skulle komma till oss. Det är väl alltid lätt att säga i efterhand. Men att det skulle bli en flicka som heter Alma, det har vi trott under alla längtansår.

I början av februari visste vi inte ens att du fanns lilla barn. När du föddes i november längtade vi som starkast. Vi sörjde och hoppades. Vi gick i novembermörkret och kände den tunga sorgen över missfallet ett år innan. Jag tänkte mycket på alla hormonbehandlingar som kostat tid, pengar och energi. I november trodde vi oss ha år av väntan kvar.
Men samtidigt hade ett hopp fötts under hösten. Kanske föddes vårt hopp samtidigt som du?
Vi vågade börja tro att det fanns ett barn till oss någonstans där ute. Kanske inte ett barn som skulle få växa i min mage. Men ett barn som skulle få växa i våra drömmar.
När vi träffades kändes det direkt att det var du. Vi hade väntat på dig.
Du var lite avvaktande först, men du grät inte en enda gång den första dagen vi träffades.
Snart log du och blev nyfiken på oss. Första natten och alla nätter efter det har gått bra. Du sover tryggt mellan oss.
Jag sover bättre än på länge, vaknar inte längre sorgsen och tung. 

Du växte inte i min mage men du växte i våra hjärtan. Det ska vi berätta för dig när du blir lite större.


 

De andra föräldrarna

Nu när vi är Almas föräldrar på riktigt har jag börjat reflektera mer kring allt som hänt de senaste månaderna. Det har varit en omtumlande tid och allt fokus rent känslomässigt har varit att ta oss igenom den osäkra perioden och samtidigt glädjas åt vår nya bebis. En märklig period. Den största glädje blandad med vetskapen om att de andra föräldrarna hade rätt till barnet som vi kände var vårt.
När jag tänker på Almas första föräldrar känner jag sådan total tacksamhet.
Tänk vad de har gått igenom. Tänk att vi har fått deras underbara barn. Vilka stora människor. Att klara av det som måste vara ett av livets svåraste beslut. De har ingen aning om hur deras beslut har förändrat våra liv. Kan de någonsin förstå den lycka som deras beslut gav vår familj?
Jag tror inte det. Den barnlängtan vi kände och den starka motvilja de måste känt inför föräldraskapet är ju så långt ifrån varandra man kan komma.

Vi träffades under ett kort möte. De ville veta vilka vi var. Har aldrig varit så nervös för att träffa någon i hela mitt liv. Kändes helt svettigt och pulsen bara susade i öronen.
Men så glad jag är att det blev av. Jag tittade länge i mammans ögon och hoppas hon kunde se min tacksamhet. Att hon burit och fött vårt barn.
Det blev ett så fint och varmt möte. De var glada att vi var just vi och vi var glada att de var just de.
De pratade om det bästa för barnet och berättade hur bra det kändes att hon kom just till oss.
Jag glömmer aldrig hur de såg ut, deras minspel, osäkerheten först och så tacksamheten.
Det känns fint att en gång i framtiden kunna berätta för Alma om det mötet.

Vi är föräldrar!

Jag är mamma. I hjärtat och nu också på pappret. Beslutet från tingsrätten har kommit. Likadant som innan fast stämplat och klart.
Det är en otrolig lättnad. Finns inte ord att beskriva hur mycket vi har längtat till den dagen vi äntligen, äntligen fick bli föräldrar!

Det magiska samtalet

Nu närmar sig dagen vi längtat efter i snart 5 år.
Vi har varit hemma med vår bebis i 3 månader nu och vi känner vardagen med barn som något helt normalt. Det är svårt att greppa hur snabbt saker och ting blir vardag.
Nyss hade vi ingen aning om att hon fanns. Nyss var vi inställda på att skicka ansökan till Sydafrika, kanske i år, kanske nästa.
Nyss gick vi runt med sorgen och längtan ständigt närvarande.
Plötsligt kom hon och räddade oss. Livet fick en plötslig vändning och en helt ny mening.
Jag minns så tydligt när samtalet kom.
Dagen innan semester, var på jobbet och jag hade mycket att fixa med. Mitt i samtal med en kollega ringde skyddat nummer.
Jag såg att mobilen började lysa eftersom den låg på skrivbordet framför mig .
Tänkte att det var bäst att svara eftersom jag inte kunde se numret.
I efterhand har jag funderat på varför jag kände att jag ville svara, brukar inte svara mitt i möten annars.

Vår familjerättssekreterare presenterade sig och undrade om jag satt ner.
Jag blev helt svettig och kall. Fattade ingenting och ändå allvaret.
Hon berättade om en flicka som snart var 3 månader gammal. Hon behövde föräldrar och hade bott i jourhem sedan födseln. Vi hade valts ut och hon undrade om vi var intresserade.
OM vi var intresserade!? Jag sa ja direkt, utan att höra mer.
Hon skrattade och undrade om jag inte behövde prata med Klas först. Nej! Han vill också, helt säkert.
Hon berättade kort om flickan. Hon hade inte mycket info. Flickan var helt frisk och allt tycktes vara bra. Föräldrarna hade inte skrivit under samtycke till adoptionen men hon räknade med att de skulle göra det inom kort. Hon poängterade dock att de har rätt att ändra sig, ända fram till adoptionen gått igenom och vunnit laga kraft. Normalt efter ca 6 månader. Hon sa också att hon tror och hoppas att den osäkerheten är något vi skulle klara av att ta oss igenom.

Så många tankar väcktes på en gång. Var detta vår chans? Magkänslan sa att så var det. Det kändes som vi fick höra att vi ska bli föräldrar. På en gång kändes det så.
Jag grät och kände mig väldigt konstig efter samtalet. Tankarna snurrade.
Mina kollegor som var i närheten kramade mig och gratulerade. Åk hem nu, sa de, och undrade om jag överhuvudtaget kunde köra bil eller om de skulle hjälpa mig.
Så omtänksamma, då grät jag ännu mer. Samlade ihop alla lösa trådar inför semestern, men fick inget gjort alls. Skulle vi ens kunna åka dagen efter? Det verkade ju inte så troligt.
Inget spelade ju någon roll! Vi kanske skulle träffa vår dotter snart! Vår dotter?! Det var så det kändes, och har känts sedan dess.

Jag satte mig i bilen. Jag bara skakade och kände mig nästan berusad. Hur skulle det gå.
Ringde flera samtal till Klas som inte svarade. Ringde runt till mamma, pappa, syster, bror och flera bästisar. Alla grät eller skrattade, hurrade för det som just hänt.
Jag tror alla kände på sig att det var på riktigt!
Klas fattade också, direkt när han såg 7 missade samtal från mig.
Jag fick stanna bilen flera gånger på vägen hem. Ta en paus och andas lite.

Väl hemma pratade vi med familjerätten igen. De tyckte vi skulle åka, så fick socialtjänsten ett par veckor på sig att förbereda för inskolningen hos oss och få underskriften från föräldrarna.

Eftermiddag och kväll förflöt i ett töcken. Vi skålade och packade inför resan. Fortsatte ringa runt till de viktigaste.
Lyckan kändes i hela kroppen. Fick ett spontant tal från en vän som kom och skålade med oss.
Så högtidligt och fint.
Jag kommer alltid minnas den dagen som en av de bästa i livet tror jag.
Lyckokänslor på det där sättet hade vi inte känt på så länge! Jo, i december 2012 förstås, när graviditetstestet äntligen visade positivt - även då var lyckan total. Men den blev så kort och försvann så snart i bitterhet och sorg.
Den här nya lyckan gick nästan att ta på och vi fick kramp i mungiporna.

Det var ett magiskt samtal och allt har känts som en saga sedan dess.

Ett efterlängtat brev

Så kom äntligen brevet från tingsrätten med domen! I domen står att vi lämnas tillstånd att adoptera flickan och att "genom adoptionen är flickan att anse som makarnas gemensamma barn".
ÄNTLIGEN är vi föräldrar på pappret. Nu väntar bara några veckor till innan domen vinner laga kraft och inte går att överklaga längre.

Mors dag

En alldeles speciell dag i år! Tänk att ha ett barn hemma mors dag 2014!
Det trodde vi aldrig. Inte ens i vår vildaste fantasi kunde vi ana att det skulle gå så snabbt.
Visst kändes väntan oändlig innan och på midsommar är det 5 år sedan vi satt på en båt och skojade om att det är dags att sluta med p-piller.
Jag blev firad av man och bebis med blommor, paket, frukost på sängen och sång.
Så underbart att jag grät lite.
Och snart kan väl brevet från tingsrätten komma!? Då blir familjelyckan total!

Lyckligt lottad

Jag är så lycklig att få vara med vår underbara lilla flicka. Det händer så mycket hela tiden och jag tycker bara med och mer om att vara med henne.
Hon kan sitta själv nu, hon äter gröt varje dag och hon tycker om att gunga och att se sig själv i spegeln.
Hennes utseende har förändrats också, hon känns mer och mer som ett litet barn och inte så mycket bebis.
Hon har börjat le mycket mer och göra massa olika ljud som vi inte hört tidigare.
Så snabbt barn utvecklas! Det är fantastiskt att få vara med om detta. Jag känner mig så lyckligt lottad. Tänk att vi för tre månader sedan inte ens visste att hon fanns! Vårat lilla barn, hon känns som en sådan gåva.

Kroppen och hormonerna

Funderar en del just nu på hur kroppen har påverkats av de 11 hormonbehandlingar som jag gått igenom. Jag har haft ont i en höft över ett år. Nu har jag äntligen tagit tag i att gå till en sjukgymnast för att kolla upp det.
Hon gav mig ganska snabbt diagnosen inflammation i bäckenleden.
Pratade sedan med en vän som också har gått igenom flera ivf-behandlingar. Hon hade råkat ut för samma sak och hennes sjukgymnast menar att kroppen påverkas av alla hormoner precis på samma sätt som vid en graviditet (inte samma påfrestning förstås).
Det kan alltså handla om foglossning. Jag har läst om foglossning på vårdguiden och visst låter det bekant..
Det känns ju riktigt meningslöst att ha foglossning när man inte fött barn eller ska föda barn.
Ja, det är väl aldrig roligt förstås. Men tycker det är konstigt att fertilitetsläkarna inte nämner detta. Om det nu är så? Någon som varit med om liknande?
Generellt tycker jag informationen är dålig från läkarna när man går igenom ivf-behandlingar.
Vi får inte mycket information alls om hur det påverkar kroppen under behandlingen eller efter.
Ingen direkt hjälp med den psykiska påfrestning som det innebär heller.
Klinikerna är dåliga på att fånga upp de patienter som mår dåligt under behandling.
Visst berättar de att det finns psykologer som är experter på det här med barnlöshet, men de tar riktigt bra betalt. Det är inget som många väljer när de precis köpt ett behandlingspaket för 70 000 kr.
Usch, jag vill att min kropp ska vara fri från den här hemska tiden nu.
Det här höftproblemet blir som en påminnelse om allt jag stoppat i mig.

Närmare dag för dag

För varje dag som går närmar vi oss att bli föräldrar på riktigt. Vissa dagar rullar på och jag tänker inte alls på att det inte redan är så. Så kommer jag på det ibland. Vi är ett familjehem för tillfället.
Det känns inte så. Vi känner oss som föräldrar till hundra procent.
Jag kan nästan inte tro att våran bebis inte har legat i min mage. Hon känns som en så självklar del av oss nu.
Det är som om hon alltid har varit här. Undrar om alla känner så när de får barn?
Tycker att det har känts så med barn i vår närhet också, som att man inte minns hur det var innan de kom.
Barn har väl den förmågan att komma in i familjen och bekantskapen som så självklara, älskade av alla.
Vi älskar lillbebisen så mycket. Det känns som en omöjlighet att hon inte skulle vara vår.
Mer och mer tänker jag på hur det är med nationella adoptioner egentligen, hur mycket fokus det är  på den biologiska familjen och hur det tär på den nya familjen.
Bör det inte finnas någon gräns för hur lång tid en nationell adoption får ta?
Har pratat med en familj där pappersarbetet gjorde att de fick vänta ett helt år på att adoptera sin dotter. De hade haft henne sedan hon var ca en månad gammal.
Grymt!
Vilken oro och vilken stress för hela familjen. Hur reagerar alla när allt är klart? Det måste vara en helt obeskrivlig lättnad.
Och om det inte blir av? Hemska tanke.
Det finns historier om det också förstås. En familj jag läste om blev av med sin son efter 8 månader.
Alltså!? Kan det ens vara möjligt? Det verkar inte klokt att sådant får hända.

Men vi har inte något att oroa oss för. Allt flyter på i processen och det känns riktigt, riktigt bra.
Men jag önskar att det kunde få gå snabbare. Jag önskar att så snart de biologiska föräldrarna har skrivit under sitt samtycke till adoption och socialtjänst och familjerätt har sagt sitt- då kan väl tingsrätten vara väldigt snabba?! De som sitter där och tar beslut, de som bestämmer vad som är "brådskande" och vad som inte prioriteras, förstår de vilka dessa beslut påverkar? Förstår de att det är helt livsavgörande beslut de jobbar med?
Jag tror inte det, det går ju nästan inte att sätta sig in i om man inte själv är i situationen.
Som så mycket annat.
Skynda, skynda! Nu vill jag vara förälder på riktigt!

1:a maj

Idag tågar vi för socialismen, feminismen och mänskliga rättigheter. Äntligen med barnvagn!
Högtidsdagar blir så mycket bättre med vårt barn.
Jag har längtat under förstamajtågen när vänner haft med sig sina barn och kryssat runt med vagnen.
Sen fika på en filt tillsammans och den festliga stämningen som blir.
Det ska bli så extra härligt i år!
För vårt barns framtid tågar vi genom stan!

Påsk

Tiden går fort med en liten bebis. Plötsligt har hon vuxit flera centimeter och nästan ett helt kilo sedan hon kom hem.
Hänger inte med riktigt!
Inget nytt om adoptionen men en härlig påskvecka med massa första-gången-händelser har vi tillsammans!
Första bvc-besöket, så spännande och kul för mig att gå där med min underbara bebis!
Inte lika kul för henne, blev väckt och fick vaccin sedan feber på natten. Men allt gick bra ändå.
Första tågresan snart! och så första gången hos mormor och morfar!
Första påsken med barn och jag har aldrig känt så mycket för att fira och hålla liv i traditionerna.
Vi har till och med pyntat här hemma, påskris och allt.

Colombiapappan

Tycker om att läsa funderingar från andra som varit eller är ofrivilligt barnlösa.
Läste Colombiapappans funderingar kring sorg och blev väldigt berörd.
De där hemska känslorna kommer tillbaka ibland när jag läser om det. Han beskriver så bra,  känner nästan lite ångest bara av att läsa detta:

http://colombiapappan.weebly.com/

vi gör någorlunda aktiva val inför det här med föräldraskapet. Vi väljer att leva med en partner - eller låta bli. Vi väljer att ge det här med att "skaffa barn" ett försök - eller låta bli. Vi väljer att behålla den oplanerade graviditeten - eller inte. Vi väljer att berätta om aborten - eller inte. Här kommer vi in på mörkare områden. Blev det för personligt nu? Kom det en klump i magen? Kanske blev det så hos någon som läser, just nu. Det är inte meningen att ta upp obehagliga ämnen, men jag närmar mig områden kring föräldraskapet som inte är så roliga. Ta på säkerhetsbältet.

Vad händer om vi gör våra aktiva val - och blir avvisade? Hur skall vi känna då, när livet säger "nej, du får inte vara med i den hemliga klubben, vi tar inte emot fler just nu"? Allt du vill är att bli förälder. Det finns barnvagnar överallt, du upplever att alla dina vänner pratar graviditet. Bland de som tidigare pratade konserter, bilar och film är de nya samtalsämnena barnvagnar, förlossningar och namnval till det lilla fantastiska babyknytet som alla vill bära.
Känslan var exakt likadan. Fast den hade blivit värre med åren. Bittrare. Gick inte över. Där stod man, med ansökningsbiljetten till den hemliga klubben. Fick inte komma in. Det var fullt just nu.

Barnlöshet bär med sig en oändlig rad mörka känslor. Orättvisa är en av dem. Man känner några som knappt kan ta hand om sig själva, men verkar kapabla att sätta en ständig ström av barn till världen. Någon annan uppskattar inte sina barn över huvud taget. En tredje är långt mer intresserad av att använda barnen som någon slags accessoar än att faktiskt vara förälder till ungarna. Då känns det orättvist.
Frustration. Den ofrivilligt barnlöses ständige följeslagare. Undersökningar, behandlingar, vårdköer. Väntrum. Väntan, väntan och mer väntan.

Sorg. Den följeslagare som inte nöjer sig med att följa med dig, eller följa efter dig, utan hinner ikapp dig och kryper in under ditt skinn. Blir ett med dig. Du blir Sorg. Sorg blir du. Ni blir ett med varandra.
Varje gång tankarna svävar iväg till vad du inte har, då finns Sorgen där med dig. När mammalediga kollegan besöker jobbet och alla samlas runt barnvagnen och gullar utom du, då håller Sorgen dig sällskap. Du är inte ensam. På håll tittar ni på bebislyckan. Tvingar er att gå fram och gratulera. Du är inte ensam, Sorgen håller dig i handen hela vägen.
Vid alla besked om att IVF-försöket inte tog sig, att spermaprovet var för dåligt och att det inte ens går att genomföra en IVF, att adoptionskön stänger för att landet du väntar på skall göra om regelverket, då har du en mörk skugga bakom dig. Det är Sorgen igen. Den har inte lämnat dig.
När du och din älskade sätter er i bilen efter barnkalaset och kör hem i tystnad, då sitter Sorgen i baksätet. Sorgen är den som leder samtalet. Det är bara tystnad i det samtalet. Ännu ett år har gått, och barnlösheten är det enda som kvarstår.

Efter ett tag blir det något som tar över självbilden. Barnlösheten. Man har ju kompisar och bekanta från olika håll och kanter. Man har olika roller i olika sammanhang, man tänker olika om vännerna. Han som alltid byter bilar, hon som pluggade länge och fick ett fint jobb, han som suttit inne ett år. Lumparkompisen, fiskefantasten, hon som aldrig slutar prata om sitt politiska engagemang. Paret med hundarna, paret som reser iväg ett par gånger per år. Själva känner man att man blir "de barnlösa". Kanske en paranoid tanke, men efter ett par år känns det som att det syns på en. Att Sorgen syns för andra än en själv. Att desperationen efter att bli förälder märks på något vis. Det är inte den man vill vara, men det är den man blir. Jag har aldrig sett så på andra barnlösa par. Aldrig. Jag definierar inte dem efter frånvaron av barn, oavsett om de valt det själva eller kämpar med näbbar och klor för att komma ur den kategorin. Det finns hundra andra fack att stoppa folk i, men för en själv är det alltför lätt att tro att det är det enda fack som finns. Inte för andra, utan för en själv. Att man är dömd att bo där, i det lilla facket, med ett litet liggunderlag och en sovsäck. Det känns som att hela världen är medlemmar i den hemliga klubben i det där buskaget. Utom du. Du står utanför och tittar in.

Tiden går. Även när man tappat energin, reser man sig igen. Man tappar räkningen över hur många gånger man egentligen borde burits ut på bår, på något underligt vis står man fortfarande kvar. De flesta klarar sig. Somliga gör det inte. Livet knäcker en. Sorgen har under åren fört sin knäpptyst kamp. Sorgen vinner. Alla reser sig inte upp.

Men vi gjorde det. Jag gjorde det. Det kommer jag alltid vara tacksam för. När vår kontakt på vår adoptionsorganisation berättade att allting skjutits upp och vi inte kunde resa iväg som planerat, då brast det. Det var verkligen droppen. Vi var så nära, så nära. Men skulle tvingas vänta ännu längre.
Det var banalt. En världslig fråga. Allt kvarstod, vi skulle fortfarande bli föräldrar, men några futtiga veckor senare. Just då kändes som om världen rämnade. Jag sade "det här funkar inte, vi klarar inte mer!". Hon blev kall i rösten. Ifrågasättande. Hård. Om vi inte klarade detta, hur skulle vi ta hand om ett barn?
Det kändes som en förolämpning. En örfil. Men hon gjorde helt rätt. Hon ställde den obekväma frågan hon måste fråga, för vi kommer i sista hand. Barnet först - alltid, alltid, alltid.

Vi reste oss den gången också. Varifrån energin kom har jag ingen aning om. P var på jobbet och skulle göra sista dagen innan avfärd, innan föräldraskapet, innan mammaledigheten. Jag hade några dagar kvar innan jag skulle avsluta jobbet inför resan.
Vi jobbade inte mer. Resan sköts upp någon vecka. Vi tog sovmorgnar, skötte om oss själva. Avslutade grejer i hemmet som behövde göras. Pratade mycket. Reste oss sakta men säkert.

Och bara någon vecka senare satt vi där, i det där rummet. Vi hade blivit föräldrar. När Sockret kom in i rummet var känslan tung av overklighet. En ny sorts overklighet. En obeskrivlig lycka som bara kan upplevas, inte med rättvisa beskrivas. Alla dessa många, långa år av barnlöshet. Ilska, frustration, känsla av fruktansvärd orättvisa. Och Sorgen. Alla de känslorna fick stanna utanför. Där, den femte november, regnade de bort i det Colombianska skyfall som sköljde över även oss när vi klev in i taxin på ICBF-kontoret. Aldrig mer skulle vi behöva tacklas med de klibbiga känslor som förknippas med den desperata barnlösheten. Vi hade lämnat det bakom oss. Livet hade varit vänligt mot oss, gläntat på dörren, bjudit in oss i värmen och gemenskapen.

Välkommen till klubben.

I Sydsvenskan idag

Läste om svenska adoptioner i Sydsvenskan idag. Jag håller med socialförsäkringsministern att barnets bästa borde få styra när det gäller långa familjehemsplaceringar där väldigt små barn aldrig får en trygg plats hos en familj. Det verkar ju inte klokt att över 900 barn under 1 år har varit placerade under lång tid men bara 5 har blivit adopterade. Efter långa placeringar ses det ändå som det bästa för barnen att återvända till sina biologiska föräldrar. Ibland kanske de har bott i ett familjehem sedan födseln och vet inget annat.
Klart det kan vara så att det bästa är att bo med sina biologiska föräldrar, men det går ju inte att utgå ifrån att det alltid är så.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/adoption-inom-sverige-ar-en-fraga-som-myndigheterna-aldrig-staller/

Fortfarande overkligt

Det är fortfarande så nytt och konstigt och overkligt att ha ett barn här hemma.
Ibland känns hon självklar och jag blir rädd att ta henne för given.
Ibland blir jag rädd att de biologiska föräldrarna ska ändra sig och försöker att verkligen inte ta henne för given.
Ibland har vi sovit dåligt och jag kan inte tänka på annat än just hur skönt det blir att sova igen.
Det är märkligt att längta så man blir galen och sedan plötsligt ha ett barn.
Jag längtar i och för sig så jag blir lite galen till att bli hennes mamma på riktigt.
Det är lite obehagligt att tänka på att vi inte är hennes föräldrar än.
Men som sagt, det går ju inte att tänka på det så mycket. Nu sover hon och jag får lite tid att fundera. Ska nog sluta med det snart och sova själv också!
Det leder ju inte till något gott med oro. Oron har följt oss i flera år. Oron för att aldrig någonsin få barn har funnits fast jag vet flera sätt att få barn på, något av de sätten skulle ju såklart fungera för oss! Men oro är en opålitlig känsla. Den är ju inte så logisk och smart alltid.
Något som mer kommer fram och gnager lite ibland.
Jag hoppas inte jag ska bli en ovanligt orolig mamma. Jag hoppas på att lägga besvikelser och oro bakom mig och bara se allt det fina i att vara mamma, äntligen.
Men än vågar jag inte helt göra det. Jag är fortfarande rädd att bli besviken och ledsen igen.
Fast inte så rädd.
Mest tror jag att det kommer gå bra nu. 

Soligt

Lunch i solen med sovande bebis och bra bok. Så soligt hade jag det i livet igår!

Hembesök

Den här veckan har vi fått hembesök från socialtjänst och familjerätt från både vår kommun och lillans hemkommun.
Alla tre som var här var väldigt positiva till vårt hem och till att se oss tillsammans med vår lilla bebis. Hon var glad och nöjd under hela besöket och vi lyckades pricka in både matning, blöjbyte och nattning.  Så de fick se att allt fungerar bra.
Det gör det ju verkligen!
Förutom lite ont i magen ett par kvällar och hennes första förkylning så mår hon bra.
Vi har haft hembesök av BVC också. BVC-sköterskan berömde vår anknytning och blev ganska rörd av hela historien. Överallt får vi höra hur ovanligt det är med nationella adoptioner och vilken tur vi har haft.
Vår familjerättssekreterare lovade att ringa till tingsrätten och ligga på dem. Vi längtar så mycket till den dagen vi blir föräldrar på pappret!
Vi försöker så gott det går att inte tänka på det nu. Det går ju inte att gå runt och oroa sig och samtidigt vara helt närvarande med vår lilla flicka.
Att vakna brevid henne varje morgon, att vara med henne hela dagarna, att följa hennes små steg i utvecklingen, att vi är en familj nu - det känns så rätt!
Det måste varit henne vi väntat på under åren av längtan efter barn. Hon passar ju så bra i vår familj!
Tänker att det finns en mening trots allt. Det kanske är något alla adoptivföräldrar känner när de äntligen får sitt barn.
Utan all den långa väntan, längtan, ovisshet och alla jobbiga behandlingar hade ju inte just vi fått varandra.
Det var en sjuk prövning men nu verkar det som om allt kommer att ordna sig till slut.

Nytt liv

Nytt liv. Så är det verkligen! Vaknar lycklig varje dag nu. Inga tunga mornar då jag bara känner att det ekar i livmodern.
Och att inte jobba känns så fantastiskt det också. Varje dag är liksom öppen för att göra det som känns bra.
Visst, allt handlar ju mer eller mindre om att tillfredställa lilla bebisen. Men är hon nöjd och mätt kan vi ju ha det hur mysigt som helst!
Det är helt fantastiskt att få vara med om detta.Vår lilla flicka är helt underbar!
Jag har varit på yoga i helgen- Det känns bra för ryggen som helt plötsligt konkar omkring, vaggar och lyfter.
Men under hela yogapassen längtade jag hem till henne. Jag förstår att nyblivna föräldrar vill vara hemma mycket mer än innan. Det är ju så mysigt hemma helt plötsligt.
Ett helt nytt hem också, i det nya livet.

Vardag

Börjar sakta komma in i vardagen med barn. Det känns så fint att vakna brevid en liten glad bebis på morgonen. Under natten sover hon bra men vi lite sämre, snart kommer vi nog kunna slappna av lite mer. Nu försöker vi lära oss hennes signaler, om hon är hungrig, trött, uttråkad. Alla sinnestillstånd har sina olika skrik verkar det som.
Hon är mycket glad också, en väldigt charmig liten flicka!
Jag känner att det känns så självklart nu att vi är en familj. Visst är det lite märkligt att plötsligt ha ett barn hemma, men det känns ändå så naturligt på ett sätt.
Vi har väntat så länge på att lägga all vår tid och kärlek på ett litet barn, nu får vi äntligen göra det.
Hon är så efterlängtad.
Tyvärr har tingsrätten krånglat lite och det verkar som vi får vänta lite längre än vi trodde på att bli hennes föräldrar på riktigt.
Först fick vi höra att det skulle gå jättefort eftersom vår medgivandeutredning var så ny, den blev klar i december. Nu har de ändrat sig och vill ändå ha in yttrande från socialnämnden innan adoptionen går igenom.
Vi väljer att tänka att det är bra att allt går rätt till. Förhoppningsvis ska det ändå inte behöva ta ett halvår som vi först fått veta.
Det är svårt att tänka på det praktiska när vi bara vill stänga in oss i vår bebisbubbla men det är helt klart en del att hålla ordning på när det gäller en nationell adoption.
De biologiska föräldrarna har skrivit under adressändringen nu så att lillan bor hos oss på pappret.
Vi har även fått en fullmakt så vi kan söka vård för henne vid behov.
Nu vaknar hon så det blir inget mer skrivande idag!

Sover tillsammans

Nu sover vi med vår lilla flicka för andra gången. De andra har somnat men jag har svårt att sluta titta på henne.

Hon är så fin. Hon sover så fridfullt mellan oss just nu.

Och jag tror fortfarande att jag ligger här och drömmer. Hon är ju här! När ska det sjunka in?

Vi har varit tillsammans totalt 8 dagar nu. Med några dagars mellanrum ibland. 

Det är fantastiskt hur fort alla känslor kommer.

Jag kan inte längre se ett liv utan henne, nu är hon här hos oss och känns som en självklar del av oss.

Hon har redan skänkt oss så mycket glädje i livet.

Jag minns inte när jag var så glad senast, om jag någonsin känt sådan total glädje.

Jag är så glad och tacksam över att vi fått varandra.

Önskar snart få se det på pappret också, att vi är en familj på riktigt! 

Väntar barn!

Och fortsätter fixa, det är så roligt!

Snart, snart!

Förberedelser. Snart är hon här! 

Inskolningen

Inskolningen fortsätter. Allt fungerar väldigt bra och det känns som vår anknytning till varandra inte kan gå bättre.
Vi saknar henne allt mer nu när vi åker från jourhemmet och till hotellet.
Det känns så märkligt att lämna henne på kvällen.
Som att få barn lite halvt. Hon är inte riktigt våran än. Vi har inte ens ansvar för henne på pappret än.
Men ändå känns hon ju redan som vår dotter!
Vi vill bara komma hem och börja livet med henne nu! Längtar otroligt mycket efter det.
Samtidigt tar vi den här inskolningen med ro. De här dagarna har gått så snabbt och allt fungerar verkligen oväntat bra. Det tycker jourmamman också, och hon håller sig i bakgrunden.
Vi har gått promenader idag också, lekt lite med små bebisleksaker, legat på skötbordet och pratat med den fina mobilen med fjärilar och blommor. Vi har nattat, matat och gått en runda på stan.
Det känns nästan som en vanlig vardag. Fast ändå helt ovanlig!
Undrar hur det känns när vi kommer hem?

Vi har också pratat med Försäkringskassan om lite detaljer.
I samband med adoption får vi ta ut 10 dagar tillfällig föräldrapenning. Vi kan ta 5 dagar var eller 10 dagar för en av oss.
Det ska fungera som när ett barn föds.
Dock kan vi ju inte ha 10 dagar tillsammans med ersättning som man får när ett barn föds eftersom vi inte kan ta några vanliga föräldradagar innan adoptionen går igenom.
Lite märkligt faktiskt. Det är väl minst lika viktigt i samband med adoption att kunna vara hemma tillsammans de första 10 dagarna?
Undrar just varför det ser ut så, men orkar inte lägga någon större vikt vid det just nu.

Nu ska jag sova och snart vakna och få träffa henne igen. Jag känner mig så lycklig när jag tänker på henne. Tänk att vi skulle få träffas, tänk att det blev just vi som skulle bli en familj! Det är fortfarande overkligt och helt underbart!

Som en dröm

Idag har vi börjat inskolningen inför vår dotters flytt hem till oss. Det ska ta ca 2 v. Sen blir vi ett familjehem i väntan på att adoptionen går igenom.

Idag fick vi ta med kläder till henne och provköra vagnen som vi har lånat.

Det var vårt andra möte och allt kändes underbart!

Hon verkar acceptera oss och vi har fått mata, söva och byta blöjor hela dagen. 

Imorgon ses vi igen, längtar!

Det känns fortfarande som en dröm. 

Hennes söta kläder idag, första bodyn vi köpte. 

En ny väg

Just nu är vi inne i ett förvirrat lyckorus! Så otroligt mycket har hänt och jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva allt.
Vi ska bli föräldrar till en liten flicka!
Om allt går som planerat blir vi snart föräldrar genom en nationell adoption.
Det händer ju nästan aldrig! Alla berättar hur ovanligt detta är, ändå har vi fått chansen!
Allt verkar gå så bra, risken att de biologiska föräldrarna ändrar sig tycks minimal.
Och vi har aldrig känt oss så lyckliga.
Vår dotter kommer snart vara hos oss. Hon är strax över 3 månader.
Vi får chans att lära känna henne så snart i livet.
Jag känner mig fortfarande chockad och fattar knappt att detta händer.
I veckan träffades vi för första gången. Hon är så söt och fin! Hon var glad när vi träffades och det var ett första möte som inte kunde blivit bättre.

Idag har vi lämnat in ansökan om adoptionen till tingsrätten. Vad vi förstått ska processen ta ca 6 månader. Efter beslutet vunnit laga kraft finns 2 veckors rätt att överklaga.
Efter det är vi hennes föräldrar på riktigt!
Det kommer vara en nervös väntan eftersom de biologiska föräldrarna kan ångra sig.
Men som vi känner nu - allt kommer gå bra!

Nu ska jag sova, men vill egentligen helst bara fortsätta titta på alla fina barnkläder och saker vi har fått från vänner och familj. Det är så roligt! Det är något som jag har sett fram emot i flera år, och det är verkligen precis så roligt som jag har tänkt mig!
Vi fick också vår guddotters gamla spjälsäng. Röd och fin står den nu monterad i sovrummet.
Alltså, är det verkligen sant!?!?

Rekommenderar

fint inlägg från en adoptivmamma med två barn från Sydafrika. Om att vara en riktig familj:
http://lillebrorsresan.blogspot.se/2014/02/riktig-mamma.html

Kö-stress

Väntan i kö till ett land tar tid. Till de flesta länder är det så och det är vi inställda på nu.
Till Sydafrika är det många som väntar. Det kommer också ganska många barn varje år.
I köerna baseras platsen på vilket datum vi betalade in adoptionsavgiften första gången.
När medgivandeutredningen är klar blir vi aktivt köande och kommer in på väntelistan utifrån det datum vår avgift betalades in.
Det betyder ju förstås att vi hamnar före en del som stått i kö sedan innan. Andra som betalat in tidigare kan hamna före oss så snart de blir aktivt köande.
Det här innebär en otrolig stress.
Vi har ett könummer ena veckan, nästa vecka kan flera nya familjer ha hamnat före oss.
Det finns inga garantier för när vi närmar oss att få skicka ansökan till landet.
Jag trodde vi skulle kunna följa kön nu och se vårt könummer klättra uppåt.
Men så var det alltså inte. Den där ovissheten som vi är så trötta på och vana vid genomsyrar verkligen hela processen.
Tänk så skönt det skulle vara att veta något nu. Om någon från Adoptionscentrum kunde ringa och berätta att - då ska ni skicka ansökan, och i den månaden kommer barnet.
När ansökan skickas till Sydafrika är den uppskattade väntetiden till barnbesked 6 månader - 1,5 år.
Vilka nervösa månader det måste vara!

Jag hoppas vi är utan internet lite i Panamá. Det skulle vara skönt att tvingas att inte följa kölistan på ett tag.

Till barnet

Idag längtar jag så mycket efter dig. Jag undrar när du kommer och vem du är.
Jag längtar efter dina små tassande fotsteg här hemma, efter dina kladdiga händer på alla vita dörrarna. Jag längtar efter att oroa mig för saker, att hjälpa dig och att låta dig försöka själv.
Längtar efter att bada med dig i badkaret. Vi ska göra så mycket bubblor att det rinner över.
Jag längtar efter att Klas ska vara din pappa. I hans famn kommer du somna så tryggt. Det gör jag också, och vi får plats alla tre.

Ibland tycker jag att jag kan ana en känsla av hur det ska kännas när du är här.  När jag vet att du sover där inne i ditt rum. Din pappa och jag smyger omkring här utanför, fixar med något.
Dina små skor i hallen, en legobit som gör ont att trampa på. Kanske vällingpulver på diskbänken och en trötthet som vi aldrig någonsin tidigare känt.

Och lyckan såklart, över att du äntligen kommit till oss. 


Kom hem snart, lilla barn, vi väntar på dig. 

En helt vanlig pappa

Hittade en text skriven av Anna Mannheimer. Tycker det är så spännande att läsa om olika upplevelser av det här med att bli adoptivförälder. Undrar om jag också kommer känna mig som en helt vanlig pappa.
Det känns märkligt det där med alla uteblivna grattis...

Ingen sa grattis när jag berättade att vi väntade barn. Jag som var så stolt, så rusigt lycklig och förväntansfull. Vi som hade väntat så länge. I väskans innerfack bar jag runt en skrynklig och tummad kopia på bilden av bebisflickan med de svarta ögonen och honungshyn. Alla människor kunde ju se att hon var det sötaste, finaste och absolut mest fantastiska barn en människa kunde önska sig. En gudagåva (om det nu finns sådana presenter). Men inga gratulationer. Inga glada tillrop. Jag började undra om folk runtomkring oss var så avundsjuka på vårt underverk och så missnöjda med sina egna avkommor att det blev för mycket för dom. Att bilden av vår dotter liksom täppte till deras lyckönskningsförmåga. Nej, när jag berättade att vi skulle adoptera en flicka från Kina fick jag två olika sorters reaktioner. Antingen så sa man "Ska ni adoptera? Då ska du se att du blir gravid" eller "Ska ni adoptera? jag hörde om ett adoptivbarn från Polen som är 12 år och inte kan prata ännu". Men inte ett enda grattis. 

Jag vet inte hur många skräckhistorier jag har hört om internationellt adopterade som det gått dåligt för. Colombianer utan tandanlag, indier utan testiklar, kineser utan ordförråd och koreaner med oerhörda svettningar. Sanningen är att det faktiskt går väldigt bra för de allra flesta adoptivbarn. Och tänk på alla barn som växt upp med sina biologiska föräldrar och som det inte alls slutar bra för. Inte skulle man väl så fort man ser en gravid kvinna upplysa henne om att barnet där i magen faktiskt både kan hamna på Kumlaanstalten och bli ordblind. Det är inte heller så att man blir gravid av att adoptera. Folk tror att man bara har spänt sig och knipit med äggstockarna, men att nu, när man väl har fått ett barn, så kan man slappna av och sladdra med äggledarna. Det fungerar inte så. (Det finns en liten procent barnlösa som plötsligt hux flux blir gravida. Men det sker oavsett om de adopterar eller inte.) 

Men framförallt. När man väl har fått fått barnbeskedet och det lilla kortet så vill man inte bli gravid! Man vill bara ha sitt eget barn. Den lilla kinesiska bebisen med de svarta ögonen och honungshyn, Inget annat barn. Att bli gravid skulle vara en katastrof. Nu har det gått nästan tio år och det är väl märkligt men hon är, helt objektivt, fortfarande det mest fantastiska barn man kan tänka sig. Och på kvällarna ligger vi nära och viskar att det är en sån himla tur att vi fått varandra, Men det är klart att det finns en skillnad med att vara adoptivmamma. Min älskade dotter har ju aldrig druckit min bröstmjölk, jag har inte burit henne i min kropp, ingen navelsträng har bundit oss samman. Hon har inte vilat i min livmoder eller skvalpat runt i mitt egenproducerade fostervatten. Nej, när man tänker på det skulle man ju kunna säga att jag helt enkelt bara är som en helt vanlig pappa.

Att välja land

Så otroligt komplicerat det här med att välja land. Vi har tagit så många stora beslut de senaste åren - börja med ivf, fortsätta med ivf, gifta oss snabbt, sluta med ivf, ställa oss i kö för adoption, söka medgivande hos kommunen osv.
Alla steg väldigt stora, känslomässigt överväldigande beslut som styr livet i den ena riktningen eller den andra.
Och nu försöka välja land.
Många faktorer måste vägas in. Känslor för landet- kanske det viktigaste? Att vi verkligen KÄNNER att detta land kan bli ett nytt hemland för vår familj. Men kan vi inte känna så för vilket land som helst? Jag tänker att det blir så automatiskt när vi hämtar vårt barn. Det spelar väl ingen roll vad vi känner och inte känner för landet idag, eller?

Barnens ålder. I olika länder behöver vi vara öppna för barn i olika åldrar. Vissa har krav att vi ska vara öppna för barn upp till 2 år. Andra upp till 3 år och andra upp till 4 år. När vi har diskuterat olika alternativ har vi tänkt mycket på det. Vi vill helst ha ett så litet barn som möjligt. Men vi vill ju inte vänta i 100 år på barnet. Då kanske det är bättre att tänka sig ett lite äldre barn.
Inställningen måste ju ändras i grunden när det gäller åldern. Vi har under flera år väntat på ett litet nyfött barn som inte kom. När vi började tänka adoption så fick vi snabbt lära oss att runt 2 år är något slags medelålder på adoptivbarnen när de kommer hem.
Och så får vi veta att barn från en del länder nästan alltid är runt 3-4 år.
Det blir stora förändringar i inställning och förväntningar. Det gäller att omvärdera flera gånger om.
Jag tycker att det här är något av det svåraste.

Sedan är det kostnaden också. Kostnaden är ännu en känslig fråga. När vi pratar om pengar så får jag lite obehagskänslor. Ska vi köpa oss ett barn? Det är så det känns ibland. Det är verkligen få förunnat att ens tänka på adoption. Det krävs jobb och resurser. Eller lån. Eller hjälp från familjen.
Alla har ju inte de möjligheterna. Vi känner oss lyckligt lottade som har både jobb, möjlighet att ta lån och att få hjälp.
I de latinamerikanska länderna kostar en adoption över 300 000 kr. De flesta vill kanske ha syskon efter några år. Så att tänka dubbla summan redan nu är inte så långsökt.
De summorna påverkar såklart ens ekonomi för flera år framöver, kanske hela livet.
Vi måste ju kunna leva ett gott liv när barnen har kommit hem också.
Att adoptera från Sydafrika kostar ca 190 000.

Väntetiden känns också otroligt viktig. En del länder skulle vi kunna skicka ansökan till ganska direkt. Andra är något års väntan och vissa upp till 4 års väntan.
Det kan ju tyckas enkelt - att välja det land där vi kan skicka snart!
Men allt det andra känns nog så viktigt. I det här sammanhanget, där vi redan längtat och väntat, blir åren konstigt nog inte det allra viktigaste.
När vi tittar på alla faktorer som spelar in känns ett års väntan till, eller ett par, inte som det avgörande.
Galet egentligen, när tiden är något vi har slagits emot så mycket hela tiden.
Och det gör vi ju fortfarande. Det är lätt att bli tokig på väntetider eller på det faktum att vi måste vänta alls, att vi inte "bara" fick barn när vi ville.
Men det kan vi ju inte påverka nu! Nu måste vi vänta, gilla läget och försöka tänka utifrån vad som är bäst för oss idag och vad som är bäst för vår familj när den dagen kommer.

Sydafrika

Vi har bestämt oss att skicka ansökan till Sydafrika!

Nu börjar det kännas som vi väntar barn på riktigt!

Köplats

Vi funderar så mycket på det här med köplatser just nu. Alla adoptionsorganisationer tar en avgift som ska betalas i januari varje år. Som adoptionssökande betalar vi både för ärendeavgift och för medlemsskap i organisationen.
Just nu är vi sökande i tre olika organisationer, Adoptionscentrum, Barnen Framför Allt och La Casa.
Adoptionscentrum är störst.
I Adoptionscentrum kan vi betala för två könummer och köa för syskon redan nu.

De andra mindre organisationerna kanske inte är värt att stå kvar i alls? Speciellt med tanke på att den näst största organisationen FFIA stänger ner sin verksamhet helt under 2014 pga för få adoptioner.

La Casa har bara ett privat barnhem i Colombia, de har tagit emot 6 barn under 2012 och två barn under 2013. Vi vet att det är ca 40 familjer som köar för att skicka ansökan.
I nuläget känns det ganska meningslöst att köa där.
Barnen Framför Allt har två länder som vi är intresserade av- Bolivia och Kenya.
Till Bolivia skickas inga handlingar nu eftersom avtalet med landet måste förnyas. Till Kenya är det ingen kö men vi måste ha varit gifta i 2 år till för att skicka ansökan dit.
Adoptionscentrum har avtal med många länder som vi har tänkt på; Panama, Colombia, Ecuador, Sydafrika och Kenya. Det kanske är klokt att ha två könummer där istället...

Hur ska vi tänka kring det här? Någon annan i samma sits som har hittat en bra strategi?

Längtar

Längtar hit just nu och är glad att vi har köpt biljetter.

Jag tycker att det är viktigt att försöka njuta av tiden som barnlösa så mycket vi kan. Vi älskar att resa och att nu kombinera detta med att se en del platser som kanske kan bli vårt barns födelseland är häftigt. Tänk om barnet redan är fött någonstans i världen. Tänk om vårt barn snart lämnas bort och hamnar på ett barnhem. Vi som blivande föräldrar finns långt borta i Sverige och kommer få ett barnbesked om ett par år.
Det är ett helt rimligt scenario.
Lilla barn, det är så synd att du ska behöva vänta på ett barnhem så länge.
Det måste vara så tufft för barnen att vara runt 2 år när de äntligen får en familj. Vissa barn är lite yngre när de adopteras bort och vissa är äldre. Men i regel är 2 år rimligt att förvänta sig har vi fått veta. Vårt medgivande gäller upp till 48 månader gamla barn. Just nu hoppas både jag och Klas på att vi ska få två barn samtidigt. Det skulle kännas som en sådan vinstlott efter all väntan.
Att få två barn och att hela familjen kan vara hemma tillsammans under ett helt år!

Nytt år

Nytt år, nya utmaningar.
Det känns skönt att lämna 2013 nu. Den 2 januari var det exakt 2 år sedan vi började med ivf.
Jag har behandlats med så mycket hormoner mellan januari 2012 och september 2013.
Nu börjar ett år utan sprutor i magen. Det känns så otroligt skönt.
Jag hoppas och tror att 2014 ska föra med sig något nytt, något positivt!
Vi närmar oss nu vårt barn för varje nyår som passerar.

Under jul/nyår skickade vi in alla papper till adoptionsorganisationerna.  Nu väntar vi på att bli kontaktade. Vi har ringt några gånger för att ställa frågor under de få vardagarna förra och förrförra veckan. Men än har ingen läst igenom vår medgivandeutredning.
Hoppas någon hör av sig snart så vi kan diskutera vilka länder vi ska stå i kö för.

Som julklapp till varandra bokade vi en resa till ett av de potentiella givarländerna - Panama!
Den 8 februari bär det av ut på äventyr.
Målet är att få en uppfattning om landet, lära känna kultur och mat lite grann. Kanske besöka något barnhem.
Med i tanken finns att Panama kan bli "vårt" land.

Det blir en spännande resa, och en positiv start på 2014!