Närmare dag för dag

För varje dag som går närmar vi oss att bli föräldrar på riktigt. Vissa dagar rullar på och jag tänker inte alls på att det inte redan är så. Så kommer jag på det ibland. Vi är ett familjehem för tillfället.
Det känns inte så. Vi känner oss som föräldrar till hundra procent.
Jag kan nästan inte tro att våran bebis inte har legat i min mage. Hon känns som en så självklar del av oss nu.
Det är som om hon alltid har varit här. Undrar om alla känner så när de får barn?
Tycker att det har känts så med barn i vår närhet också, som att man inte minns hur det var innan de kom.
Barn har väl den förmågan att komma in i familjen och bekantskapen som så självklara, älskade av alla.
Vi älskar lillbebisen så mycket. Det känns som en omöjlighet att hon inte skulle vara vår.
Mer och mer tänker jag på hur det är med nationella adoptioner egentligen, hur mycket fokus det är  på den biologiska familjen och hur det tär på den nya familjen.
Bör det inte finnas någon gräns för hur lång tid en nationell adoption får ta?
Har pratat med en familj där pappersarbetet gjorde att de fick vänta ett helt år på att adoptera sin dotter. De hade haft henne sedan hon var ca en månad gammal.
Grymt!
Vilken oro och vilken stress för hela familjen. Hur reagerar alla när allt är klart? Det måste vara en helt obeskrivlig lättnad.
Och om det inte blir av? Hemska tanke.
Det finns historier om det också förstås. En familj jag läste om blev av med sin son efter 8 månader.
Alltså!? Kan det ens vara möjligt? Det verkar inte klokt att sådant får hända.

Men vi har inte något att oroa oss för. Allt flyter på i processen och det känns riktigt, riktigt bra.
Men jag önskar att det kunde få gå snabbare. Jag önskar att så snart de biologiska föräldrarna har skrivit under sitt samtycke till adoption och socialtjänst och familjerätt har sagt sitt- då kan väl tingsrätten vara väldigt snabba?! De som sitter där och tar beslut, de som bestämmer vad som är "brådskande" och vad som inte prioriteras, förstår de vilka dessa beslut påverkar? Förstår de att det är helt livsavgörande beslut de jobbar med?
Jag tror inte det, det går ju nästan inte att sätta sig in i om man inte själv är i situationen.
Som så mycket annat.
Skynda, skynda! Nu vill jag vara förälder på riktigt!