De andra föräldrarna

Nu när vi är Almas föräldrar på riktigt har jag börjat reflektera mer kring allt som hänt de senaste månaderna. Det har varit en omtumlande tid och allt fokus rent känslomässigt har varit att ta oss igenom den osäkra perioden och samtidigt glädjas åt vår nya bebis. En märklig period. Den största glädje blandad med vetskapen om att de andra föräldrarna hade rätt till barnet som vi kände var vårt.
När jag tänker på Almas första föräldrar känner jag sådan total tacksamhet.
Tänk vad de har gått igenom. Tänk att vi har fått deras underbara barn. Vilka stora människor. Att klara av det som måste vara ett av livets svåraste beslut. De har ingen aning om hur deras beslut har förändrat våra liv. Kan de någonsin förstå den lycka som deras beslut gav vår familj?
Jag tror inte det. Den barnlängtan vi kände och den starka motvilja de måste känt inför föräldraskapet är ju så långt ifrån varandra man kan komma.

Vi träffades under ett kort möte. De ville veta vilka vi var. Har aldrig varit så nervös för att träffa någon i hela mitt liv. Kändes helt svettigt och pulsen bara susade i öronen.
Men så glad jag är att det blev av. Jag tittade länge i mammans ögon och hoppas hon kunde se min tacksamhet. Att hon burit och fött vårt barn.
Det blev ett så fint och varmt möte. De var glada att vi var just vi och vi var glada att de var just de.
De pratade om det bästa för barnet och berättade hur bra det kändes att hon kom just till oss.
Jag glömmer aldrig hur de såg ut, deras minspel, osäkerheten först och så tacksamheten.
Det känns fint att en gång i framtiden kunna berätta för Alma om det mötet.