Fortfarande overkligt

Det är fortfarande så nytt och konstigt och overkligt att ha ett barn här hemma.
Ibland känns hon självklar och jag blir rädd att ta henne för given.
Ibland blir jag rädd att de biologiska föräldrarna ska ändra sig och försöker att verkligen inte ta henne för given.
Ibland har vi sovit dåligt och jag kan inte tänka på annat än just hur skönt det blir att sova igen.
Det är märkligt att längta så man blir galen och sedan plötsligt ha ett barn.
Jag längtar i och för sig så jag blir lite galen till att bli hennes mamma på riktigt.
Det är lite obehagligt att tänka på att vi inte är hennes föräldrar än.
Men som sagt, det går ju inte att tänka på det så mycket. Nu sover hon och jag får lite tid att fundera. Ska nog sluta med det snart och sova själv också!
Det leder ju inte till något gott med oro. Oron har följt oss i flera år. Oron för att aldrig någonsin få barn har funnits fast jag vet flera sätt att få barn på, något av de sätten skulle ju såklart fungera för oss! Men oro är en opålitlig känsla. Den är ju inte så logisk och smart alltid.
Något som mer kommer fram och gnager lite ibland.
Jag hoppas inte jag ska bli en ovanligt orolig mamma. Jag hoppas på att lägga besvikelser och oro bakom mig och bara se allt det fina i att vara mamma, äntligen.
Men än vågar jag inte helt göra det. Jag är fortfarande rädd att bli besviken och ledsen igen.
Fast inte så rädd.
Mest tror jag att det kommer gå bra nu.