Nu närmar sig dagen vi längtat efter i snart 5 år.
Vi har varit hemma med vår bebis i 3 månader nu och vi känner vardagen med barn som något helt normalt. Det är svårt att greppa hur snabbt saker och ting blir vardag.
Nyss hade vi ingen aning om att hon fanns. Nyss var vi inställda på att skicka ansökan till Sydafrika, kanske i år, kanske nästa.
Nyss gick vi runt med sorgen och längtan ständigt närvarande.
Plötsligt kom hon och räddade oss. Livet fick en plötslig vändning och en helt ny mening.
Jag minns så tydligt när samtalet kom.
Dagen innan semester, var på jobbet och jag hade mycket att fixa med. Mitt i samtal med en kollega ringde skyddat nummer.
Jag såg att mobilen började lysa eftersom den låg på skrivbordet framför mig .
Tänkte att det var bäst att svara eftersom jag inte kunde se numret.
I efterhand har jag funderat på varför jag kände att jag ville svara, brukar inte svara mitt i möten annars.
Vår familjerättssekreterare presenterade sig och undrade om jag satt ner.
Jag blev helt svettig och kall. Fattade ingenting och ändå allvaret.
Hon berättade om en flicka som snart var 3 månader gammal. Hon behövde föräldrar och hade bott i jourhem sedan födseln. Vi hade valts ut och hon undrade om vi var intresserade.
OM vi var intresserade!? Jag sa ja direkt, utan att höra mer.
Hon skrattade och undrade om jag inte behövde prata med Klas först. Nej! Han vill också, helt säkert.
Hon berättade kort om flickan. Hon hade inte mycket info. Flickan var helt frisk och allt tycktes vara bra. Föräldrarna hade inte skrivit under samtycke till adoptionen men hon räknade med att de skulle göra det inom kort. Hon poängterade dock att de har rätt att ändra sig, ända fram till adoptionen gått igenom och vunnit laga kraft. Normalt efter ca 6 månader. Hon sa också att hon tror och hoppas att den osäkerheten är något vi skulle klara av att ta oss igenom.
Så många tankar väcktes på en gång. Var detta vår chans? Magkänslan sa att så var det. Det kändes som vi fick höra att vi ska bli föräldrar. På en gång kändes det så.
Jag grät och kände mig väldigt konstig efter samtalet. Tankarna snurrade.
Mina kollegor som var i närheten kramade mig och gratulerade. Åk hem nu, sa de, och undrade om jag överhuvudtaget kunde köra bil eller om de skulle hjälpa mig.
Så omtänksamma, då grät jag ännu mer. Samlade ihop alla lösa trådar inför semestern, men fick inget gjort alls. Skulle vi ens kunna åka dagen efter? Det verkade ju inte så troligt.
Inget spelade ju någon roll! Vi kanske skulle träffa vår dotter snart! Vår dotter?! Det var så det kändes, och har känts sedan dess.
Jag satte mig i bilen. Jag bara skakade och kände mig nästan berusad. Hur skulle det gå.
Ringde flera samtal till Klas som inte svarade. Ringde runt till mamma, pappa, syster, bror och flera bästisar. Alla grät eller skrattade, hurrade för det som just hänt.
Jag tror alla kände på sig att det var på riktigt!
Klas fattade också, direkt när han såg 7 missade samtal från mig.
Jag fick stanna bilen flera gånger på vägen hem. Ta en paus och andas lite.
Väl hemma pratade vi med familjerätten igen. De tyckte vi skulle åka, så fick socialtjänsten ett par veckor på sig att förbereda för inskolningen hos oss och få underskriften från föräldrarna.
Eftermiddag och kväll förflöt i ett töcken. Vi skålade och packade inför resan. Fortsatte ringa runt till de viktigaste.
Lyckan kändes i hela kroppen. Fick ett spontant tal från en vän som kom och skålade med oss.
Så högtidligt och fint.
Jag kommer alltid minnas den dagen som en av de bästa i livet tror jag.
Lyckokänslor på det där sättet hade vi inte känt på så länge! Jo, i december 2012 förstås, när graviditetstestet äntligen visade positivt - även då var lyckan total. Men den blev så kort och försvann så snart i bitterhet och sorg.
Den här nya lyckan gick nästan att ta på och vi fick kramp i mungiporna.
Det var ett magiskt samtal och allt har känts som en saga sedan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar