Kärleken

Kärleken till den lilla flickan som sitter och leker växer sig starkare hela tiden. Hur kunde det bli just hon, undrar jag. Hon som känns så rätt. Är det alltid så med barn? Adoptivbarn som biologiska?
Vi är ju menade för varandra. Lilla Alma. Det känns som vi har vetat att hon skulle komma till oss. Det är väl alltid lätt att säga i efterhand. Men att det skulle bli en flicka som heter Alma, det har vi trott under alla längtansår.

I början av februari visste vi inte ens att du fanns lilla barn. När du föddes i november längtade vi som starkast. Vi sörjde och hoppades. Vi gick i novembermörkret och kände den tunga sorgen över missfallet ett år innan. Jag tänkte mycket på alla hormonbehandlingar som kostat tid, pengar och energi. I november trodde vi oss ha år av väntan kvar.
Men samtidigt hade ett hopp fötts under hösten. Kanske föddes vårt hopp samtidigt som du?
Vi vågade börja tro att det fanns ett barn till oss någonstans där ute. Kanske inte ett barn som skulle få växa i min mage. Men ett barn som skulle få växa i våra drömmar.
När vi träffades kändes det direkt att det var du. Vi hade väntat på dig.
Du var lite avvaktande först, men du grät inte en enda gång den första dagen vi träffades.
Snart log du och blev nyfiken på oss. Första natten och alla nätter efter det har gått bra. Du sover tryggt mellan oss.
Jag sover bättre än på länge, vaknar inte längre sorgsen och tung. 

Du växte inte i min mage men du växte i våra hjärtan. Det ska vi berätta för dig när du blir lite större.