Föräldragruppen

Vi är 4 par som gick föräldrautbildningen inför adoption tillsammans.

Första dagen vi möttes på utbildningen var alla nervösa. 

Jag kände att det var väldigt skönt med en liten grupp, hade nog förväntat mig att vi skulle vara fler.
Min man och jag hade sagt till varandra utanför att vi ska ligga lite lågt idag, inte prata så mycket.
Sen kom de första frågorna som alla fick svara på; var är ni i processen? varför vill ni ha barn? varför vill ni bli föräldrar?
Vilken chock att behöva säga det inför alla. Inför varandra. Inför sig själv.
Känslorna svämmade över verkligen. Någon började gråta. Sen grät vi lite allihopa.
Vi fick stänga in oss i varsitt rum- de blivande mammorna i ett och de blivande papporna i ett.
Där skulle vi prata klart om barnlösheten. Lägga försök att bli gravida bakom oss.
Nu skulle vi se oss själva som blivande föräldrar. Kursledaren sa det flera gånger: Ni kommer få barn.

Det var en märklig känsla att sitta där och gråta inför främlingar. Att berätta om det som är svårast av allt i vårt liv.
Samtidigt var det en otrolig lättnad. Vi hade alla lika upplevelser! Vi är inte ensamma om att känna såhär. Jag har känt mig som en misslyckad kvinna. Men de andra såg inte alls ut som misslyckade kvinnor! De såg starka ut, som vågade sitta där och öppna sig för varandra. Och jag kände mig också stark och modig. Inte alls så misslyckad längre.
Som en grupp blev det genast lättare att påbörja resan.

Den dagen bildades en föräldragrupp. Vår kursledare kallade oss så och jag tyckte det lät så fint.
Jag tänker fortsätta kalla oss för det.
Vi följer varandra nu, genom bloggar och en dold facebook-grupp.
Och vi ska träffas igen om några veckor. Det ska bli så skönt att ses igen.

Drömmar

Ibland drömmer jag att det är dags. Vi står på flygplatsen och ska gå på planet till vårt barn. Inget får gå fel, nervös incheckning, småspring till gaten. 

Timmarna på flyget släpar sig fram. Försök att se film eller läsa bok eller sova. 

Vi håller varandra i handen och ler mot varann. Snart är vi där.

Snart är vi föräldrar.

Jag läste om en kvinna som fick värkar på flyget till barnet. Kroppen är häftig ibland. 

I drömmen ser barnet direkt att det är vi, känner oss redan.

Vi blir en familj äntligen.

Sen kan livet fortsätta igen, längtan är över.

Vad gör vi sen? 

I mina drömmar om det nya livet går vi äntligen på barnkalas, vi har möten på dagis med andra föräldrar, vi är med i ett sammanhang.

Vi planerar semestrar med de andra småbarnsföräldrarna. 

Vi fikar mycket utomhus, picknick i färgglada muggar.

Vi köper fina barnböcker.

Vi tröstar, stressar och sover dåligt. Vi diskuterar med andra föräldrar hur man löser vardagen på bästa sätt.

Låt det bli snart! 

Colombia

En liten öppning i Colombia läste jag på ALCs hemsida!

Kan man tänka sig barn med särskilda behov eller barn över 6 år kan det finnas en chans att adoptera därifrån. För övriga barn tar den statliga myndighet som styr internationella adoptioner (ICBF) inte emot några ansökningar för tillfället.

Här finns nyheter från Adoptionsföreningen La Casa: http://www.alc-adoption.se/

SN-barn som de skriver på hemsidan betyder alltså barn med special needs.
Tycker benämningen SN-barn känns sådär faktiskt...

Vi fick lära oss ganska mycket om barn med särskilda behov under föräldrautbildningen.
När man ska adoptera får man kryssa i en lista med vilka särskilda behov man kan tänka sig att barnet har.
Det känns ganska sjukt att sitta och välja mellan olika funktionsnedsättningar på det viset. Kan vi tänka oss ett barn med en hörselnedsättning? klumpfot? gomspalt? hiv?
Samtidigt berättade vår kursledare att fler och fler barn med särskilda behov får föräldrar just tack vara denna listan.
Om fler övergivna barn får föräldrar måste ju listan vara något gott. Eller?
Vad vi än tycker är det något vi förr eller senare måste tänka igenom ordentligt.
Ett av de etiska dilemman vi ställs inför när vi går i adoptionstankar.

Terapi

Lite i förbyggande syfte har jag och min man börjat i parterapi hos familjerådgivningen.
Egentligen är det inte för att vi känner att allt kring att försöka få barn har tagit så hårt på vår relation. Vi vet att vi vill leva med varandra, vi älskar varandra.
Men kanske tar dessa bekymmer ändå hårdare än vi tror. Vi minns ju knappt hur det var innan.
Under mer än halva vårt förhållande har vi försökt få barn.
Vad hade vi för bekymmer innan. Hade vi några?
Ja, klart. Vi bråkade lite om disken ibland och andra oviktiga saker.
Hos familjerådgivningen blir det stora frågor som vi behöver hjälp att prata om.
Hur tar man ett beslut att sluta försöka bli gravid och istället satsa på adoption?
Hur drar man den gränsen när gravidchanserna är goda enligt läkarna?
Hur tar man sig ur längtan efter en liten biologisk bebis?
Hur kommer jag över önskan att gå runt med stor mage när det är allt jag har velat så länge?
Hur klarar vi att vänta flera år till utan att det sliter på vår kärleksrelation?

Alla dessa frågor.

Det känns bra att vi båda är öppna för att ta emot hjälp. Det är skönt att ha en bestämd tid när vi sätter oss ner tillsammans och pratar.
Hemma pratar vi ju också. Men det är annorlunda att sitta tillsammans med en utomstående och förklara sina känslor och tankar.
Det blir på något sätt som att vi tvingas sätta ord på sådant som annars mer är som ett tyst samförstånd.
Båda är ledsna, förväntansfulla, glada eller oroliga. Vi vet ju oftast. Säger bara inte rakt ut.
Jag gillar terapi just därför.
Efteråt har jag känt mig helt känslomässigt slutkörd. Det kanske är just det som är rätt bra.
Kanske kan terapin bidra till att det blir mindre ältande i mitt eget huvud.

Vid poolen

Inte så upplyftande semesterläsning men bra på nåt vis att läsa om andras upplevelser och sätt att gå vidare. Några kämpar vidare med behandling efter behandling och blir till slut med barn. En del väljer adoption och andra väljer att leva utan barn.

Jag känner mig säker på att jag inte kan välja det sistnämnda. Skönt att vara säker på något.

Jag ligger och läser nära barnpoolen och önskar egentligen inte mer än att någon gång själv få leka där i solen med en liten dotter eller son. 

Yoga

Att yoga i 40 graders värme läker både kropp och själ. Det låter som en klyscha med det är sant!
Kan verkligen, verkligen rekommendera det till alla som mår dåligt.
Jag känner mig oftast extra tacksam för det jag har efter ett yogapass.
Tacksam för kroppen- den funkar och känns stark. Den duger till något. Den har inte burit och fött ett barn men den känns stark och frisk. Det är något att vara tacksam över.
Tacksam för allt annat jag har. Underbar man, familj och vänner. Som hjälper mig igenom allt. Det ledsna, det roliga och allt där emellan.
I yogarummet blir problemen mindre och alla tankar mindre viktiga.
På 90 minuter pratar vi inte. Vi andas in och andas ut. Och böjer kroppen i alla möjliga positioner.
Yogan har känts som en välbehövlig paus från verkligheten många gånger under de här åren.

Köer

För oss som redan väntat länge på ett barn känns adoptionsorganisationernas köer ibland helt omöjliga.

Vi köar i tre olika organisationer; Adoptionscentrum, Adoptionsföreningen La Casa och Barnen Framför Allt.
Omöjligt att välja en bara. Vi har också fått tips att köa i flera organisationer så här i början.
Kan ju vara bra eftersom en organisation, FFIA, blev tvungen att stänga ner sin verksamhet nu precis.

På föräldrautbildningen fick vi tips att inte fokusera så mycket på väntetider utan försöka välja land utifrån kärlek till ett speciellt land, kultur osv.
Vi har varit inne på Latinamerika eftersom vi båda pratar spanska. Men undrar hur vi inte ska kunna tänka på köerna där!
Till Colombia just nu är det 6 års kö!
Avtalet med Panamà är så nytt så där är väntetiden svår att bestämma.
Till Ecuador är det ca 5 år och till Bolivia skickas inga ansökningar i nuläget.

Ska vi inte tänka på väntetiderna? Men om vi vill bli föräldrar nu då?

Aktuella väntetider går att läsa här http://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Landerna/ och här http://www.bfa.se/Vantetider.html

Kunskap

Kunskap är det bästa vapnet mot det mesta sa en klok vän.

Har beställt ett par böcker:

Resan till mina barn : om längtan, adoption och återförening

av Christel Segander

Mellan hopp och förtvivlan : berättelser om barnlöshet

av Karin Tideström

En bok om ofrivillig barnlöshet

av  Jenny Andén Angelström och Anna Sundström

Hoppas på att bli bättre rustad att ta mig igenom den här perioden i livet.

Prata om det

Så värdefullt för alla oss som drabbats av barnlöshet. När någon öppnar sig offentligt och pratar om det. Detta fula, ledsna ämne som vi helst bara vill glömma!
Jag älskar Klara Zimmergrens sommarprat, har lyssnat på det 4 gånger och fler kan det bli.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/116713?programid=2071

Brev från familjerätten

Första brevet från Familjerätten har kommit. Vår ansökan om adoption har kommit in och inom en månad blir vi kallade på första samtalet.
Inför mötet ska vi beställa intyg från Försäkringskassan och Kronofogden som visar om vi varit sjukskrivna de senaste 5 åren och om vi har några skulder.
Vi ska också ta med senaste deklarationen och skriva ner en ekonomisk redovisning om allt från månadsspar till vad värdet är på vår lägenhet.
Dessutom ska vi vara klara med vår livsberättelse. Varsin ska vi skriva.
Livsberättelsen handlar mest om vår relation till våra föräldrar och vår uppväxt.
Hur löste vi konflikter i vår familj när jag var liten?
Hur är min relation till mina föräldrar och syskon?
Vad jobbar de med?
Hur var det fysiska och psykiska hälsotillståndet i familjen under min uppväxt?
Jag ska beskriva hur det var för mig att vara barn och tonåring och gå igenom alla skolor jag gått i, från grundskola till universitet.

Och det är bara en del av frågorna!

I helgen ska jag börja skriva! Känns lite skönt att ha runt en månad på sig...

Mitt lilla barn

Jojje Wadenius sång är så fin. Det känns egentligen ganska pretentiöst att döpa bloggen efter den. Eller hela grejen med att blogga förresten, jag är lite osäker på det. Fast tror att det kan vara skönt samtidigt, att skriva ner sina tankar någonstans. Jag har själv tittat på bloggar om barnlöshet och adoption. Det är fint ibland att ta del av andras tankar och känslor. Vill man inte, går det ju bra att slå igen datorn.

Ett barn ska jag ha när jag blir stor med smala ben o mjuka skor. Små vassa tänder o skära händer, mage som en sockertopp

Det där med ska ha. Om det kunde vara så självklart.

I adoptionsvärlden är det ju kanske det i alla fall. Mer självklart alltså. Det krävs ju pengar, god hälsa och mer.  Men har man fördelen att kunna adoptera så kommer ju barnet förr eller senare.
Barnet kommer. 
Frågan ska ändras till när istället för om vi får barn.
Det var bland det första vi pratade om på Föräldrautbildningen inför adoption. 

Ställ om, ställ om, ställ om. Måste nog upprepa det där ett par gånger innan det sjunker in:

Ett barn ska jag ha när jag blir stor!

Den långa väntan

Ibland blir väntan på ett barn längre än 9 månader.

Vi har väntat 4 år.

4 lååååånga år.

Jag var väldigt naiv i början. 28 år och säker på att det skulle ta högst ett år. Det är ju normalt. Det kan man läsa överallt. Inom ett år blir 80 procent gravida.
Statistiken som jag förlitade mig på.  Så dumt, skulle det visa sig.

Jag och min man har kastat oss in i en helt ny värld nu. En värld som plötsligt inte bara handlar om ägglossningar, gravtest, hormonbehandlingar och barn som aldrig kommer.
Än står vi bara på tröskeln, men det tycks finnas så mycket nytt där ute i adoptionsvärlden.
En gemenskap. Ett hopp. Ett litet barn som behöver oss.

Bloggen blir en del i min process att bearbeta alla spretiga känslor. Önskan att bli gravid och insikten om att kanske aldrig bli det. Alla funderingarna kring adoption. Adoptionsprocessen.
Allt hopp, förtvivlan, sorg, väntan och längtan.