1-åring

Tänk nu har vi en 1-åring hemma sedan ett par dagar tillbaka. Helt otroligt!

Alma är precis så gullig och festlig som de flesta 1-åringar kan jag tro.

Hon går omkring med sin egen roliga gångstil. En ny värld har öppnats sedan hon började gå.

Hon pratar mer och mer. Ibland helt obegripligt men även ord som vi förstår. Mamma, pappa, äpple, bajs säger hon. Och vi blir så stolta och glada som föräldrar.

Hon härmas mycket.

Hon leker titt-ut.

Hon älskar att bada.

Hon äter själv.

Hon dansar.

Det är en fröjd att se henne. Tänk sådan skillnad från i mars när hon kom hem.

Tiden går fort men mars känns faktiskt som en evighet sedan när jag tittar på Alma.

Underbara barn. Tänk att du är min!  

Längtande föräldrar

Tänker ofta på vilken tur vi haft som fått vår Alma. Någon gång varje dag måste stanna upp och nypa mig i armen, fortfarande. Jag håller på med alla foton från den dagen vi träffades första gången till idag. Det bli så nostalgiskt och känslosamt. Gråter nästan varje gång jag sätter mig med bilderna.

Det får mig också att tänka på alla de fina föräldrar som fortfarande väntar på sitt barn. Så som det kunde har varit för oss. Det finns så många. Underbara föräldrar som har varit inställda på att få barn länge. Som väntar och väntar. Det är så oändligt orättvist. Jag läser en del bloggar och är med i olika grupper på facebook med andra adoptivföräldrar eller de som är barnlösa.
Alla har sina egna metoder att stå ut med väntan. De flesta verkar klara av att leva ett vanligt liv under väntan. Jag är så imponerad av det. Vi klarade det också rätt bra och ibland fattar jag inte hur det gick till. Det är så jobbigt att vakna upp om mornarna och känna den där tomheten. Det finns inget barn som behöver en. Sen gå och lägga sig med samma känsla. Meningslöst och orättvist kändes det ofta för mig. Men vardagen rullar på för de flesta på något sätt.
Sen finns det ju alltid värre saker, sjukdomar och så mycket andra människoöden. 

Men jag märkte hur svårt det är att uppskatta det man har när allt man vill är att ha något man inte kan få.

Antar att det är mänskligt att känna så men jag är ända lite rädd för det här att hela tiden vilja ha mer och mer och aldrig bli nöjd.

Sedan Alma kom känner jag mig mer nöjd och tillfreds med allting.

Jag känner ett lugn inuti som jag inte känt på flera år, kanske aldrig.

En känsla att hålla fast i.

Kärleken

Kärleken till den lilla flickan som sitter och leker växer sig starkare hela tiden. Hur kunde det bli just hon, undrar jag. Hon som känns så rätt. Är det alltid så med barn? Adoptivbarn som biologiska?
Vi är ju menade för varandra. Lilla Alma. Det känns som vi har vetat att hon skulle komma till oss. Det är väl alltid lätt att säga i efterhand. Men att det skulle bli en flicka som heter Alma, det har vi trott under alla längtansår.

I början av februari visste vi inte ens att du fanns lilla barn. När du föddes i november längtade vi som starkast. Vi sörjde och hoppades. Vi gick i novembermörkret och kände den tunga sorgen över missfallet ett år innan. Jag tänkte mycket på alla hormonbehandlingar som kostat tid, pengar och energi. I november trodde vi oss ha år av väntan kvar.
Men samtidigt hade ett hopp fötts under hösten. Kanske föddes vårt hopp samtidigt som du?
Vi vågade börja tro att det fanns ett barn till oss någonstans där ute. Kanske inte ett barn som skulle få växa i min mage. Men ett barn som skulle få växa i våra drömmar.
När vi träffades kändes det direkt att det var du. Vi hade väntat på dig.
Du var lite avvaktande först, men du grät inte en enda gång den första dagen vi träffades.
Snart log du och blev nyfiken på oss. Första natten och alla nätter efter det har gått bra. Du sover tryggt mellan oss.
Jag sover bättre än på länge, vaknar inte längre sorgsen och tung. 

Du växte inte i min mage men du växte i våra hjärtan. Det ska vi berätta för dig när du blir lite större.


 

De andra föräldrarna

Nu när vi är Almas föräldrar på riktigt har jag börjat reflektera mer kring allt som hänt de senaste månaderna. Det har varit en omtumlande tid och allt fokus rent känslomässigt har varit att ta oss igenom den osäkra perioden och samtidigt glädjas åt vår nya bebis. En märklig period. Den största glädje blandad med vetskapen om att de andra föräldrarna hade rätt till barnet som vi kände var vårt.
När jag tänker på Almas första föräldrar känner jag sådan total tacksamhet.
Tänk vad de har gått igenom. Tänk att vi har fått deras underbara barn. Vilka stora människor. Att klara av det som måste vara ett av livets svåraste beslut. De har ingen aning om hur deras beslut har förändrat våra liv. Kan de någonsin förstå den lycka som deras beslut gav vår familj?
Jag tror inte det. Den barnlängtan vi kände och den starka motvilja de måste känt inför föräldraskapet är ju så långt ifrån varandra man kan komma.

Vi träffades under ett kort möte. De ville veta vilka vi var. Har aldrig varit så nervös för att träffa någon i hela mitt liv. Kändes helt svettigt och pulsen bara susade i öronen.
Men så glad jag är att det blev av. Jag tittade länge i mammans ögon och hoppas hon kunde se min tacksamhet. Att hon burit och fött vårt barn.
Det blev ett så fint och varmt möte. De var glada att vi var just vi och vi var glada att de var just de.
De pratade om det bästa för barnet och berättade hur bra det kändes att hon kom just till oss.
Jag glömmer aldrig hur de såg ut, deras minspel, osäkerheten först och så tacksamheten.
Det känns fint att en gång i framtiden kunna berätta för Alma om det mötet.

Vi är föräldrar!

Jag är mamma. I hjärtat och nu också på pappret. Beslutet från tingsrätten har kommit. Likadant som innan fast stämplat och klart.
Det är en otrolig lättnad. Finns inte ord att beskriva hur mycket vi har längtat till den dagen vi äntligen, äntligen fick bli föräldrar!

Det magiska samtalet

Nu närmar sig dagen vi längtat efter i snart 5 år.
Vi har varit hemma med vår bebis i 3 månader nu och vi känner vardagen med barn som något helt normalt. Det är svårt att greppa hur snabbt saker och ting blir vardag.
Nyss hade vi ingen aning om att hon fanns. Nyss var vi inställda på att skicka ansökan till Sydafrika, kanske i år, kanske nästa.
Nyss gick vi runt med sorgen och längtan ständigt närvarande.
Plötsligt kom hon och räddade oss. Livet fick en plötslig vändning och en helt ny mening.
Jag minns så tydligt när samtalet kom.
Dagen innan semester, var på jobbet och jag hade mycket att fixa med. Mitt i samtal med en kollega ringde skyddat nummer.
Jag såg att mobilen började lysa eftersom den låg på skrivbordet framför mig .
Tänkte att det var bäst att svara eftersom jag inte kunde se numret.
I efterhand har jag funderat på varför jag kände att jag ville svara, brukar inte svara mitt i möten annars.

Vår familjerättssekreterare presenterade sig och undrade om jag satt ner.
Jag blev helt svettig och kall. Fattade ingenting och ändå allvaret.
Hon berättade om en flicka som snart var 3 månader gammal. Hon behövde föräldrar och hade bott i jourhem sedan födseln. Vi hade valts ut och hon undrade om vi var intresserade.
OM vi var intresserade!? Jag sa ja direkt, utan att höra mer.
Hon skrattade och undrade om jag inte behövde prata med Klas först. Nej! Han vill också, helt säkert.
Hon berättade kort om flickan. Hon hade inte mycket info. Flickan var helt frisk och allt tycktes vara bra. Föräldrarna hade inte skrivit under samtycke till adoptionen men hon räknade med att de skulle göra det inom kort. Hon poängterade dock att de har rätt att ändra sig, ända fram till adoptionen gått igenom och vunnit laga kraft. Normalt efter ca 6 månader. Hon sa också att hon tror och hoppas att den osäkerheten är något vi skulle klara av att ta oss igenom.

Så många tankar väcktes på en gång. Var detta vår chans? Magkänslan sa att så var det. Det kändes som vi fick höra att vi ska bli föräldrar. På en gång kändes det så.
Jag grät och kände mig väldigt konstig efter samtalet. Tankarna snurrade.
Mina kollegor som var i närheten kramade mig och gratulerade. Åk hem nu, sa de, och undrade om jag överhuvudtaget kunde köra bil eller om de skulle hjälpa mig.
Så omtänksamma, då grät jag ännu mer. Samlade ihop alla lösa trådar inför semestern, men fick inget gjort alls. Skulle vi ens kunna åka dagen efter? Det verkade ju inte så troligt.
Inget spelade ju någon roll! Vi kanske skulle träffa vår dotter snart! Vår dotter?! Det var så det kändes, och har känts sedan dess.

Jag satte mig i bilen. Jag bara skakade och kände mig nästan berusad. Hur skulle det gå.
Ringde flera samtal till Klas som inte svarade. Ringde runt till mamma, pappa, syster, bror och flera bästisar. Alla grät eller skrattade, hurrade för det som just hänt.
Jag tror alla kände på sig att det var på riktigt!
Klas fattade också, direkt när han såg 7 missade samtal från mig.
Jag fick stanna bilen flera gånger på vägen hem. Ta en paus och andas lite.

Väl hemma pratade vi med familjerätten igen. De tyckte vi skulle åka, så fick socialtjänsten ett par veckor på sig att förbereda för inskolningen hos oss och få underskriften från föräldrarna.

Eftermiddag och kväll förflöt i ett töcken. Vi skålade och packade inför resan. Fortsatte ringa runt till de viktigaste.
Lyckan kändes i hela kroppen. Fick ett spontant tal från en vän som kom och skålade med oss.
Så högtidligt och fint.
Jag kommer alltid minnas den dagen som en av de bästa i livet tror jag.
Lyckokänslor på det där sättet hade vi inte känt på så länge! Jo, i december 2012 förstås, när graviditetstestet äntligen visade positivt - även då var lyckan total. Men den blev så kort och försvann så snart i bitterhet och sorg.
Den här nya lyckan gick nästan att ta på och vi fick kramp i mungiporna.

Det var ett magiskt samtal och allt har känts som en saga sedan dess.

Ett efterlängtat brev

Så kom äntligen brevet från tingsrätten med domen! I domen står att vi lämnas tillstånd att adoptera flickan och att "genom adoptionen är flickan att anse som makarnas gemensamma barn".
ÄNTLIGEN är vi föräldrar på pappret. Nu väntar bara några veckor till innan domen vinner laga kraft och inte går att överklaga längre.