Aldrig mer

Äsch, kan inte bestämma om jag ska skriva igen eller inte. Har ju knappt skrivit på bloggen alls senaste året.

Men det var skönt att skriva av sig, bloggen fyllde en funktion i längtan efter barn. 

Vi har haft vår älskade dotter i 2 år nu och jag blir fortfarande alldeles tårögd och tacksam när jag tänker på hur vi fick varandra. Vilken tur att just jag fick bli hennes mamma.

Men aldrig mer. Aldrig mer! 

Så tänkte jag om fler IVF-försök. Aldrig ville jag utsätta kropp och själ för det där igen. 

Så står vi ändå här och längtar ett litet syskon snart 3 år senare. Mycket har ändrats och så även den där känslan. 

Vi är mitt inne i vår 10e behandling.

Tre veckor med nedregleringen och en vecka med sprutorna i magen nu.

Det känns hoppfullt och nervöst. 

Längtan efter ett syskon till Alma övervann visst oron för hur det ska bli.  Vi har ju ett barn som ger så mycket kärlek o glädje i livet och tar bort fokus från behandlingen. Det känns lättare. Men visst är det tungt att återigen hålla på med alla hormoner också. 

Blandade känslor precis som jag minns de andra behandlingarna. Hormonerna gör mig lite sömnlös och lite orolig och ledsen vissa dagar. Men jag hoppas mest och det är ju därför vi orkar igen. Hoppet lever, vi ger inte upp. 

Det är en dröm att vara gravid och bära ett barn. Men mest att Alma ska få bli storasyster, på vilket sätt det än blir.