Längtar

Längtar hit just nu och är glad att vi har köpt biljetter.

Jag tycker att det är viktigt att försöka njuta av tiden som barnlösa så mycket vi kan. Vi älskar att resa och att nu kombinera detta med att se en del platser som kanske kan bli vårt barns födelseland är häftigt. Tänk om barnet redan är fött någonstans i världen. Tänk om vårt barn snart lämnas bort och hamnar på ett barnhem. Vi som blivande föräldrar finns långt borta i Sverige och kommer få ett barnbesked om ett par år.
Det är ett helt rimligt scenario.
Lilla barn, det är så synd att du ska behöva vänta på ett barnhem så länge.
Det måste vara så tufft för barnen att vara runt 2 år när de äntligen får en familj. Vissa barn är lite yngre när de adopteras bort och vissa är äldre. Men i regel är 2 år rimligt att förvänta sig har vi fått veta. Vårt medgivande gäller upp till 48 månader gamla barn. Just nu hoppas både jag och Klas på att vi ska få två barn samtidigt. Det skulle kännas som en sådan vinstlott efter all väntan.
Att få två barn och att hela familjen kan vara hemma tillsammans under ett helt år!

Nytt år

Nytt år, nya utmaningar.
Det känns skönt att lämna 2013 nu. Den 2 januari var det exakt 2 år sedan vi började med ivf.
Jag har behandlats med så mycket hormoner mellan januari 2012 och september 2013.
Nu börjar ett år utan sprutor i magen. Det känns så otroligt skönt.
Jag hoppas och tror att 2014 ska föra med sig något nytt, något positivt!
Vi närmar oss nu vårt barn för varje nyår som passerar.

Under jul/nyår skickade vi in alla papper till adoptionsorganisationerna.  Nu väntar vi på att bli kontaktade. Vi har ringt några gånger för att ställa frågor under de få vardagarna förra och förrförra veckan. Men än har ingen läst igenom vår medgivandeutredning.
Hoppas någon hör av sig snart så vi kan diskutera vilka länder vi ska stå i kö för.

Som julklapp till varandra bokade vi en resa till ett av de potentiella givarländerna - Panama!
Den 8 februari bär det av ut på äventyr.
Målet är att få en uppfattning om landet, lära känna kultur och mat lite grann. Kanske besöka något barnhem.
Med i tanken finns att Panama kan bli "vårt" land.

Det blir en spännande resa, och en positiv start på 2014!

Skål!

Ikväll skålar vi äntligen för medgivandet.

Tid att tänka

Har legat i influensa sedan måndags kväll. Inte nog med att jag har blivit sjukt uttråkad så får jag ju så mycket tid att tänka också.
Både glada och ledsna tankar slåss om utrymmet.
Jag är glad och lättad att vi fått vårt medgivande nu. I måndags damp det ner i brevlådan.
Vi är godkända att ta emot ett barn eller ett syskonpar 0-48 månader gamla.
Nu börjar väntan på barn mer på riktigt. Vi vet med all säkerhet att vi kommer bli föräldrar.
Ser ibland framför mig hur vi förbereder barnrum, reser iväg för att hämta hem barn eller sitter här hemma tillsammans som en familj äntligen. Lite overkligt att tänka på. Men så fint!
Om 2,5 - 4 år bör vi ha en familj äntligen. Om väntetiderna stämmer ungefär och beroende på vilket land vi väljer.
Det där med väntan kan få mig lätt panikslagen. Orkar inte ens tänka på hur långt det är kvar.
Försöker tänka att vi har redan väntat 4,5 år. Det betyder att vi har tagit oss igenom den största delen av väntan redan!
Nu vet vi ju ialla fall!
Men det är ju så lång tid. Det finns så många föräldralösa barn därute. Av olika anledningar, byråkrati och många längtande föräldrar så tar det otroligt lång tid att adoptera.
Tiden är förstås inte det viktiga. Men ibland släpar sig dagarna fram och det är svårt att se allt i ett större sammanhang.

För precis ett år sedan fick jag missfall. Det är också något som ofta snurrar runt i huvudet.
Sorgeperioden är fortfarande inte över.
Jag minns det där positiva gravtestet och den morgonen som den lyckligaste stunden i livet.
Det var vårt 5:e ivf. Vi hade nyss gift oss spontant för att öppna möjligheten till adoption.
Och vi var snart på väg på bröllopsresa till Kuba.
Tänk att få ligga på stranden och äntligen få läsa gravidböcker! Min dröm blev sann den morgonen!
Vi skulle få en underbar bröllopsresa och bara prata om allt kring graviditet och barn.
Det blev en kort lycka.
Redan några dagar senare kom missfallet.
Otur sa läkarna. Det är vanligt med tidiga missfall. Men såklart extra ledsamt när det tagit så lång tid att bli gravid.

Undrar hur länge man kan gråta över ett tidigt missfall. En del rycker på axlarna och tycker att det är mer som en sen mens.
Inte för mig.
Ett positivt test är ett positivt test. Något vi väntat så länge på.
Början till vårt barn.
Vi skulle ha haft en några månader gammal bebis nu. Jag är så oerhört sorgsen över att det inte blev så. Tänker på hur annorlunda allt hade varit.

Men så går ju inte att tänka! Det är nästan förbjudet att grotta ner sig i sorg. Tabubelagt.
Ingen pratar om missfall.
Jag vill inte heller göra det för mycket. Men en gång skriver jag om det ändå.
Tycker det känns viktigt på ett sätt. Kanske har någon annan som läser bloggen varit med om liknande. Känt sig galen av sorg ibland för det som aldrig fick bli.

När vi får barn kommer sorgen släppa taget. Kanske lite ju längre tiden går också.
Men när barnet kommer blir det nog mer definitivt.

Jag längtar så mycket till den dagen när vi äntligen, äntligen blir en riktig familj.
Medgivandet är en viktigt milstolpe på vägen dit.
Hoppas på att bli frisk snart så vi kan fira att vi fått det.

Latinamerika

Nu förstår jag ingenting! Plötsligt står det på Adoptionscentrums hemsida att de ska skapa en särkild väntelista för Latinamerika (Colombia, Ecuador, Panama och ev. Bolivia) under 2014.
Väntetider generellt är mellan ett halvår till 2 år står det.
Har jag läst fel?!
Tänk om vi kan vara en av de familjer som får plats på listan!
Ska ringa direkt imorgon.

https://www.adoptionscentrum.se/sv/Nyhetsarkiv/Vantelista-Latinamerika/

Det står att det beror på vilka krav vi uppfyller och vilka barn vi är öppna att ta emot.
Kanske gäller det främst äldre barn eller barn med särkilda behov.

Dessutom ringde vår familjerättssekreterare till Klas idag och berättade att medgivandet är klart!
Vi är godkända och har beslutet hos oss på fredag förhoppningsvis!
Får fira i helgen!

Trött

Inget besked i brevlådan.
Jag är trött på att vänta. Trött allmänt.
Känns meningslöst att skriva något för jag har egentligen inget att säga.
Men ändå. Beklagar mig lite iallafall. Hoppas att något händer snart.
Vill att beslutet ska komma så att vi kan börja tänka på länder och prata med organisationerna ordenligt. Känns inte som det är någon idé att göra det innan vi har beslutet hos oss.

Otålig

Idag ska beslutet fattas i vårt ärende. Vårt ärende... det låter så torrt och trist. Det är svårt att förstå att några nämndemän ska sitta och läsa igenom hela utredningen om oss. De får veta det mesta om vår uppväxt, vår relation till varandra, familj och vänner. De får veta om varför vi vill ha barn och de får ta del av familjerättens bedömning hur väl lämpade vi är som föräldrar.
Utifrån det tar de det avgörande beslutet om vi ska få "skaffa" barn eller inte. 
Tänk att det skulle bli så. Det är någon annan som bestämmer om vi ska få barn.
Det är lite svindlande, tanken att ens hela framtid ligger i händerna på människor som inte känner oss.
Väntan på att ha beslutet hos oss känns lite otålig dessa gråa höst-vinterdagar.
Det hände så mycket ett par veckor. Nu är det bara stilla väntan.
Snart händer mycket igen, vi ska bli aktivt sökande i adoptionsorganisationerna. Vi ska få hjälp med att gå igenom i vilka länder vi uppfyller kraven.
Sen kan vi aktivt välja var vi ska börja köa.
Sen vänta ungefär 3 år till.

Det är en spännande tid nu i början, men jag är orolig för hur väntan ska bli.
Vi har redan väntat. Nu känns varje dag utan vårt barn lång.
Tålamod får en helt ny innebörd.
Jag tror det är så viktigt att fylla dessa år av väntan med bra saker. Vi ska ta hand om varandra och ta vara på tiden. Den här tiden är ju ingen paus i livet, även om det lätt kan kännas så.
Vi har en positiv inställning för det mesta. Även de otåliga och ledsna dagarna vet vi att vi har mycket fint i livet.