Till barnet

Idag längtar jag så mycket efter dig. Jag undrar när du kommer och vem du är.
Jag längtar efter dina små tassande fotsteg här hemma, efter dina kladdiga händer på alla vita dörrarna. Jag längtar efter att oroa mig för saker, att hjälpa dig och att låta dig försöka själv.
Längtar efter att bada med dig i badkaret. Vi ska göra så mycket bubblor att det rinner över.
Jag längtar efter att Klas ska vara din pappa. I hans famn kommer du somna så tryggt. Det gör jag också, och vi får plats alla tre.

Ibland tycker jag att jag kan ana en känsla av hur det ska kännas när du är här.  När jag vet att du sover där inne i ditt rum. Din pappa och jag smyger omkring här utanför, fixar med något.
Dina små skor i hallen, en legobit som gör ont att trampa på. Kanske vällingpulver på diskbänken och en trötthet som vi aldrig någonsin tidigare känt.

Och lyckan såklart, över att du äntligen kommit till oss. 


Kom hem snart, lilla barn, vi väntar på dig. 

En helt vanlig pappa

Hittade en text skriven av Anna Mannheimer. Tycker det är så spännande att läsa om olika upplevelser av det här med att bli adoptivförälder. Undrar om jag också kommer känna mig som en helt vanlig pappa.
Det känns märkligt det där med alla uteblivna grattis...

Ingen sa grattis när jag berättade att vi väntade barn. Jag som var så stolt, så rusigt lycklig och förväntansfull. Vi som hade väntat så länge. I väskans innerfack bar jag runt en skrynklig och tummad kopia på bilden av bebisflickan med de svarta ögonen och honungshyn. Alla människor kunde ju se att hon var det sötaste, finaste och absolut mest fantastiska barn en människa kunde önska sig. En gudagåva (om det nu finns sådana presenter). Men inga gratulationer. Inga glada tillrop. Jag började undra om folk runtomkring oss var så avundsjuka på vårt underverk och så missnöjda med sina egna avkommor att det blev för mycket för dom. Att bilden av vår dotter liksom täppte till deras lyckönskningsförmåga. Nej, när jag berättade att vi skulle adoptera en flicka från Kina fick jag två olika sorters reaktioner. Antingen så sa man "Ska ni adoptera? Då ska du se att du blir gravid" eller "Ska ni adoptera? jag hörde om ett adoptivbarn från Polen som är 12 år och inte kan prata ännu". Men inte ett enda grattis. 

Jag vet inte hur många skräckhistorier jag har hört om internationellt adopterade som det gått dåligt för. Colombianer utan tandanlag, indier utan testiklar, kineser utan ordförråd och koreaner med oerhörda svettningar. Sanningen är att det faktiskt går väldigt bra för de allra flesta adoptivbarn. Och tänk på alla barn som växt upp med sina biologiska föräldrar och som det inte alls slutar bra för. Inte skulle man väl så fort man ser en gravid kvinna upplysa henne om att barnet där i magen faktiskt både kan hamna på Kumlaanstalten och bli ordblind. Det är inte heller så att man blir gravid av att adoptera. Folk tror att man bara har spänt sig och knipit med äggstockarna, men att nu, när man väl har fått ett barn, så kan man slappna av och sladdra med äggledarna. Det fungerar inte så. (Det finns en liten procent barnlösa som plötsligt hux flux blir gravida. Men det sker oavsett om de adopterar eller inte.) 

Men framförallt. När man väl har fått fått barnbeskedet och det lilla kortet så vill man inte bli gravid! Man vill bara ha sitt eget barn. Den lilla kinesiska bebisen med de svarta ögonen och honungshyn, Inget annat barn. Att bli gravid skulle vara en katastrof. Nu har det gått nästan tio år och det är väl märkligt men hon är, helt objektivt, fortfarande det mest fantastiska barn man kan tänka sig. Och på kvällarna ligger vi nära och viskar att det är en sån himla tur att vi fått varandra, Men det är klart att det finns en skillnad med att vara adoptivmamma. Min älskade dotter har ju aldrig druckit min bröstmjölk, jag har inte burit henne i min kropp, ingen navelsträng har bundit oss samman. Hon har inte vilat i min livmoder eller skvalpat runt i mitt egenproducerade fostervatten. Nej, när man tänker på det skulle man ju kunna säga att jag helt enkelt bara är som en helt vanlig pappa.

Att välja land

Så otroligt komplicerat det här med att välja land. Vi har tagit så många stora beslut de senaste åren - börja med ivf, fortsätta med ivf, gifta oss snabbt, sluta med ivf, ställa oss i kö för adoption, söka medgivande hos kommunen osv.
Alla steg väldigt stora, känslomässigt överväldigande beslut som styr livet i den ena riktningen eller den andra.
Och nu försöka välja land.
Många faktorer måste vägas in. Känslor för landet- kanske det viktigaste? Att vi verkligen KÄNNER att detta land kan bli ett nytt hemland för vår familj. Men kan vi inte känna så för vilket land som helst? Jag tänker att det blir så automatiskt när vi hämtar vårt barn. Det spelar väl ingen roll vad vi känner och inte känner för landet idag, eller?

Barnens ålder. I olika länder behöver vi vara öppna för barn i olika åldrar. Vissa har krav att vi ska vara öppna för barn upp till 2 år. Andra upp till 3 år och andra upp till 4 år. När vi har diskuterat olika alternativ har vi tänkt mycket på det. Vi vill helst ha ett så litet barn som möjligt. Men vi vill ju inte vänta i 100 år på barnet. Då kanske det är bättre att tänka sig ett lite äldre barn.
Inställningen måste ju ändras i grunden när det gäller åldern. Vi har under flera år väntat på ett litet nyfött barn som inte kom. När vi började tänka adoption så fick vi snabbt lära oss att runt 2 år är något slags medelålder på adoptivbarnen när de kommer hem.
Och så får vi veta att barn från en del länder nästan alltid är runt 3-4 år.
Det blir stora förändringar i inställning och förväntningar. Det gäller att omvärdera flera gånger om.
Jag tycker att det här är något av det svåraste.

Sedan är det kostnaden också. Kostnaden är ännu en känslig fråga. När vi pratar om pengar så får jag lite obehagskänslor. Ska vi köpa oss ett barn? Det är så det känns ibland. Det är verkligen få förunnat att ens tänka på adoption. Det krävs jobb och resurser. Eller lån. Eller hjälp från familjen.
Alla har ju inte de möjligheterna. Vi känner oss lyckligt lottade som har både jobb, möjlighet att ta lån och att få hjälp.
I de latinamerikanska länderna kostar en adoption över 300 000 kr. De flesta vill kanske ha syskon efter några år. Så att tänka dubbla summan redan nu är inte så långsökt.
De summorna påverkar såklart ens ekonomi för flera år framöver, kanske hela livet.
Vi måste ju kunna leva ett gott liv när barnen har kommit hem också.
Att adoptera från Sydafrika kostar ca 190 000.

Väntetiden känns också otroligt viktig. En del länder skulle vi kunna skicka ansökan till ganska direkt. Andra är något års väntan och vissa upp till 4 års väntan.
Det kan ju tyckas enkelt - att välja det land där vi kan skicka snart!
Men allt det andra känns nog så viktigt. I det här sammanhanget, där vi redan längtat och väntat, blir åren konstigt nog inte det allra viktigaste.
När vi tittar på alla faktorer som spelar in känns ett års väntan till, eller ett par, inte som det avgörande.
Galet egentligen, när tiden är något vi har slagits emot så mycket hela tiden.
Och det gör vi ju fortfarande. Det är lätt att bli tokig på väntetider eller på det faktum att vi måste vänta alls, att vi inte "bara" fick barn när vi ville.
Men det kan vi ju inte påverka nu! Nu måste vi vänta, gilla läget och försöka tänka utifrån vad som är bäst för oss idag och vad som är bäst för vår familj när den dagen kommer.

Sydafrika

Vi har bestämt oss att skicka ansökan till Sydafrika!

Nu börjar det kännas som vi väntar barn på riktigt!

Köplats

Vi funderar så mycket på det här med köplatser just nu. Alla adoptionsorganisationer tar en avgift som ska betalas i januari varje år. Som adoptionssökande betalar vi både för ärendeavgift och för medlemsskap i organisationen.
Just nu är vi sökande i tre olika organisationer, Adoptionscentrum, Barnen Framför Allt och La Casa.
Adoptionscentrum är störst.
I Adoptionscentrum kan vi betala för två könummer och köa för syskon redan nu.

De andra mindre organisationerna kanske inte är värt att stå kvar i alls? Speciellt med tanke på att den näst största organisationen FFIA stänger ner sin verksamhet helt under 2014 pga för få adoptioner.

La Casa har bara ett privat barnhem i Colombia, de har tagit emot 6 barn under 2012 och två barn under 2013. Vi vet att det är ca 40 familjer som köar för att skicka ansökan.
I nuläget känns det ganska meningslöst att köa där.
Barnen Framför Allt har två länder som vi är intresserade av- Bolivia och Kenya.
Till Bolivia skickas inga handlingar nu eftersom avtalet med landet måste förnyas. Till Kenya är det ingen kö men vi måste ha varit gifta i 2 år till för att skicka ansökan dit.
Adoptionscentrum har avtal med många länder som vi har tänkt på; Panama, Colombia, Ecuador, Sydafrika och Kenya. Det kanske är klokt att ha två könummer där istället...

Hur ska vi tänka kring det här? Någon annan i samma sits som har hittat en bra strategi?

Längtar

Längtar hit just nu och är glad att vi har köpt biljetter.

Jag tycker att det är viktigt att försöka njuta av tiden som barnlösa så mycket vi kan. Vi älskar att resa och att nu kombinera detta med att se en del platser som kanske kan bli vårt barns födelseland är häftigt. Tänk om barnet redan är fött någonstans i världen. Tänk om vårt barn snart lämnas bort och hamnar på ett barnhem. Vi som blivande föräldrar finns långt borta i Sverige och kommer få ett barnbesked om ett par år.
Det är ett helt rimligt scenario.
Lilla barn, det är så synd att du ska behöva vänta på ett barnhem så länge.
Det måste vara så tufft för barnen att vara runt 2 år när de äntligen får en familj. Vissa barn är lite yngre när de adopteras bort och vissa är äldre. Men i regel är 2 år rimligt att förvänta sig har vi fått veta. Vårt medgivande gäller upp till 48 månader gamla barn. Just nu hoppas både jag och Klas på att vi ska få två barn samtidigt. Det skulle kännas som en sådan vinstlott efter all väntan.
Att få två barn och att hela familjen kan vara hemma tillsammans under ett helt år!

Nytt år

Nytt år, nya utmaningar.
Det känns skönt att lämna 2013 nu. Den 2 januari var det exakt 2 år sedan vi började med ivf.
Jag har behandlats med så mycket hormoner mellan januari 2012 och september 2013.
Nu börjar ett år utan sprutor i magen. Det känns så otroligt skönt.
Jag hoppas och tror att 2014 ska föra med sig något nytt, något positivt!
Vi närmar oss nu vårt barn för varje nyår som passerar.

Under jul/nyår skickade vi in alla papper till adoptionsorganisationerna.  Nu väntar vi på att bli kontaktade. Vi har ringt några gånger för att ställa frågor under de få vardagarna förra och förrförra veckan. Men än har ingen läst igenom vår medgivandeutredning.
Hoppas någon hör av sig snart så vi kan diskutera vilka länder vi ska stå i kö för.

Som julklapp till varandra bokade vi en resa till ett av de potentiella givarländerna - Panama!
Den 8 februari bär det av ut på äventyr.
Målet är att få en uppfattning om landet, lära känna kultur och mat lite grann. Kanske besöka något barnhem.
Med i tanken finns att Panama kan bli "vårt" land.

Det blir en spännande resa, och en positiv start på 2014!