Liv

Idag har Liv namnsdag och är det något vi hoppas på idag så är det liv!

Det är dags att plocka ut äggen. 

En lång nål ska föras in i livmodern och punktera äggblåsorna. Sedan sugs alla ägg ut och förhoppningsvis ska så många som möjligt bli befruktade utanför kroppen.

Det är fantastiskt att det ens finns möjlighet att göra detta.

Men det känner jag inte idag.

Idag är jag rädd. Orolig.

Kan inte sova.

Känner mig maktlös och utan kontroll. 

Det gör ont att ta ut äggen och är obehagligt att ligga så där helt uppspärrad med en nål långt inne i livmodern. 

Jag kommer få mycket lugnande och smärtstillande. Men vågar aldrig riktigt lita på att det ska hjälpa.

Låt det funka nu! Snälla, snälla låt det fungera. 

Jag orkar inte att de här långa veckorna ska vara förgäves.

UL

Två ultraljud avklarade denna veckan och det ser bra ut. 17 ägg har vi tittat på som växer i magen. Nu är de runt 1 cm och jag känner mig uppsvullen och spänd. När äggblåsorna är 2 cm ska de plockas ut. Det är snart dags.

Alma tar hand om mig lite extra, hon märker nog att något är annorlunda. Hon vill titta på blåmärket på magen och hon tycker att jag får fina plåster när jag lämnat blodprov. 

Hon klappar mig på huvudet och säger det blir bra mamma. 

Tänker på hur bra det kan bli, har bara bebisar i huvudet just nu. 

Gulliga, små, skrynkliga och skrikande. Med söta mössor. Alma som storasyster.

Underbar målbild. 

Aldrig mer

Äsch, kan inte bestämma om jag ska skriva igen eller inte. Har ju knappt skrivit på bloggen alls senaste året.

Men det var skönt att skriva av sig, bloggen fyllde en funktion i längtan efter barn. 

Vi har haft vår älskade dotter i 2 år nu och jag blir fortfarande alldeles tårögd och tacksam när jag tänker på hur vi fick varandra. Vilken tur att just jag fick bli hennes mamma.

Men aldrig mer. Aldrig mer! 

Så tänkte jag om fler IVF-försök. Aldrig ville jag utsätta kropp och själ för det där igen. 

Så står vi ändå här och längtar ett litet syskon snart 3 år senare. Mycket har ändrats och så även den där känslan. 

Vi är mitt inne i vår 10e behandling.

Tre veckor med nedregleringen och en vecka med sprutorna i magen nu.

Det känns hoppfullt och nervöst. 

Längtan efter ett syskon till Alma övervann visst oron för hur det ska bli.  Vi har ju ett barn som ger så mycket kärlek o glädje i livet och tar bort fokus från behandlingen. Det känns lättare. Men visst är det tungt att återigen hålla på med alla hormoner också. 

Blandade känslor precis som jag minns de andra behandlingarna. Hormonerna gör mig lite sömnlös och lite orolig och ledsen vissa dagar. Men jag hoppas mest och det är ju därför vi orkar igen. Hoppet lever, vi ger inte upp. 

Det är en dröm att vara gravid och bära ett barn. Men mest att Alma ska få bli storasyster, på vilket sätt det än blir.