Kärleken

Kärleken till den lilla flickan som sitter och leker växer sig starkare hela tiden. Hur kunde det bli just hon, undrar jag. Hon som känns så rätt. Är det alltid så med barn? Adoptivbarn som biologiska?
Vi är ju menade för varandra. Lilla Alma. Det känns som vi har vetat att hon skulle komma till oss. Det är väl alltid lätt att säga i efterhand. Men att det skulle bli en flicka som heter Alma, det har vi trott under alla längtansår.

I början av februari visste vi inte ens att du fanns lilla barn. När du föddes i november längtade vi som starkast. Vi sörjde och hoppades. Vi gick i novembermörkret och kände den tunga sorgen över missfallet ett år innan. Jag tänkte mycket på alla hormonbehandlingar som kostat tid, pengar och energi. I november trodde vi oss ha år av väntan kvar.
Men samtidigt hade ett hopp fötts under hösten. Kanske föddes vårt hopp samtidigt som du?
Vi vågade börja tro att det fanns ett barn till oss någonstans där ute. Kanske inte ett barn som skulle få växa i min mage. Men ett barn som skulle få växa i våra drömmar.
När vi träffades kändes det direkt att det var du. Vi hade väntat på dig.
Du var lite avvaktande först, men du grät inte en enda gång den första dagen vi träffades.
Snart log du och blev nyfiken på oss. Första natten och alla nätter efter det har gått bra. Du sover tryggt mellan oss.
Jag sover bättre än på länge, vaknar inte längre sorgsen och tung. 

Du växte inte i min mage men du växte i våra hjärtan. Det ska vi berätta för dig när du blir lite större.


 

De andra föräldrarna

Nu när vi är Almas föräldrar på riktigt har jag börjat reflektera mer kring allt som hänt de senaste månaderna. Det har varit en omtumlande tid och allt fokus rent känslomässigt har varit att ta oss igenom den osäkra perioden och samtidigt glädjas åt vår nya bebis. En märklig period. Den största glädje blandad med vetskapen om att de andra föräldrarna hade rätt till barnet som vi kände var vårt.
När jag tänker på Almas första föräldrar känner jag sådan total tacksamhet.
Tänk vad de har gått igenom. Tänk att vi har fått deras underbara barn. Vilka stora människor. Att klara av det som måste vara ett av livets svåraste beslut. De har ingen aning om hur deras beslut har förändrat våra liv. Kan de någonsin förstå den lycka som deras beslut gav vår familj?
Jag tror inte det. Den barnlängtan vi kände och den starka motvilja de måste känt inför föräldraskapet är ju så långt ifrån varandra man kan komma.

Vi träffades under ett kort möte. De ville veta vilka vi var. Har aldrig varit så nervös för att träffa någon i hela mitt liv. Kändes helt svettigt och pulsen bara susade i öronen.
Men så glad jag är att det blev av. Jag tittade länge i mammans ögon och hoppas hon kunde se min tacksamhet. Att hon burit och fött vårt barn.
Det blev ett så fint och varmt möte. De var glada att vi var just vi och vi var glada att de var just de.
De pratade om det bästa för barnet och berättade hur bra det kändes att hon kom just till oss.
Jag glömmer aldrig hur de såg ut, deras minspel, osäkerheten först och så tacksamheten.
Det känns fint att en gång i framtiden kunna berätta för Alma om det mötet.