Påsk

Tiden går fort med en liten bebis. Plötsligt har hon vuxit flera centimeter och nästan ett helt kilo sedan hon kom hem.
Hänger inte med riktigt!
Inget nytt om adoptionen men en härlig påskvecka med massa första-gången-händelser har vi tillsammans!
Första bvc-besöket, så spännande och kul för mig att gå där med min underbara bebis!
Inte lika kul för henne, blev väckt och fick vaccin sedan feber på natten. Men allt gick bra ändå.
Första tågresan snart! och så första gången hos mormor och morfar!
Första påsken med barn och jag har aldrig känt så mycket för att fira och hålla liv i traditionerna.
Vi har till och med pyntat här hemma, påskris och allt.

Colombiapappan

Tycker om att läsa funderingar från andra som varit eller är ofrivilligt barnlösa.
Läste Colombiapappans funderingar kring sorg och blev väldigt berörd.
De där hemska känslorna kommer tillbaka ibland när jag läser om det. Han beskriver så bra,  känner nästan lite ångest bara av att läsa detta:

http://colombiapappan.weebly.com/

vi gör någorlunda aktiva val inför det här med föräldraskapet. Vi väljer att leva med en partner - eller låta bli. Vi väljer att ge det här med att "skaffa barn" ett försök - eller låta bli. Vi väljer att behålla den oplanerade graviditeten - eller inte. Vi väljer att berätta om aborten - eller inte. Här kommer vi in på mörkare områden. Blev det för personligt nu? Kom det en klump i magen? Kanske blev det så hos någon som läser, just nu. Det är inte meningen att ta upp obehagliga ämnen, men jag närmar mig områden kring föräldraskapet som inte är så roliga. Ta på säkerhetsbältet.

Vad händer om vi gör våra aktiva val - och blir avvisade? Hur skall vi känna då, när livet säger "nej, du får inte vara med i den hemliga klubben, vi tar inte emot fler just nu"? Allt du vill är att bli förälder. Det finns barnvagnar överallt, du upplever att alla dina vänner pratar graviditet. Bland de som tidigare pratade konserter, bilar och film är de nya samtalsämnena barnvagnar, förlossningar och namnval till det lilla fantastiska babyknytet som alla vill bära.
Känslan var exakt likadan. Fast den hade blivit värre med åren. Bittrare. Gick inte över. Där stod man, med ansökningsbiljetten till den hemliga klubben. Fick inte komma in. Det var fullt just nu.

Barnlöshet bär med sig en oändlig rad mörka känslor. Orättvisa är en av dem. Man känner några som knappt kan ta hand om sig själva, men verkar kapabla att sätta en ständig ström av barn till världen. Någon annan uppskattar inte sina barn över huvud taget. En tredje är långt mer intresserad av att använda barnen som någon slags accessoar än att faktiskt vara förälder till ungarna. Då känns det orättvist.
Frustration. Den ofrivilligt barnlöses ständige följeslagare. Undersökningar, behandlingar, vårdköer. Väntrum. Väntan, väntan och mer väntan.

Sorg. Den följeslagare som inte nöjer sig med att följa med dig, eller följa efter dig, utan hinner ikapp dig och kryper in under ditt skinn. Blir ett med dig. Du blir Sorg. Sorg blir du. Ni blir ett med varandra.
Varje gång tankarna svävar iväg till vad du inte har, då finns Sorgen där med dig. När mammalediga kollegan besöker jobbet och alla samlas runt barnvagnen och gullar utom du, då håller Sorgen dig sällskap. Du är inte ensam. På håll tittar ni på bebislyckan. Tvingar er att gå fram och gratulera. Du är inte ensam, Sorgen håller dig i handen hela vägen.
Vid alla besked om att IVF-försöket inte tog sig, att spermaprovet var för dåligt och att det inte ens går att genomföra en IVF, att adoptionskön stänger för att landet du väntar på skall göra om regelverket, då har du en mörk skugga bakom dig. Det är Sorgen igen. Den har inte lämnat dig.
När du och din älskade sätter er i bilen efter barnkalaset och kör hem i tystnad, då sitter Sorgen i baksätet. Sorgen är den som leder samtalet. Det är bara tystnad i det samtalet. Ännu ett år har gått, och barnlösheten är det enda som kvarstår.

Efter ett tag blir det något som tar över självbilden. Barnlösheten. Man har ju kompisar och bekanta från olika håll och kanter. Man har olika roller i olika sammanhang, man tänker olika om vännerna. Han som alltid byter bilar, hon som pluggade länge och fick ett fint jobb, han som suttit inne ett år. Lumparkompisen, fiskefantasten, hon som aldrig slutar prata om sitt politiska engagemang. Paret med hundarna, paret som reser iväg ett par gånger per år. Själva känner man att man blir "de barnlösa". Kanske en paranoid tanke, men efter ett par år känns det som att det syns på en. Att Sorgen syns för andra än en själv. Att desperationen efter att bli förälder märks på något vis. Det är inte den man vill vara, men det är den man blir. Jag har aldrig sett så på andra barnlösa par. Aldrig. Jag definierar inte dem efter frånvaron av barn, oavsett om de valt det själva eller kämpar med näbbar och klor för att komma ur den kategorin. Det finns hundra andra fack att stoppa folk i, men för en själv är det alltför lätt att tro att det är det enda fack som finns. Inte för andra, utan för en själv. Att man är dömd att bo där, i det lilla facket, med ett litet liggunderlag och en sovsäck. Det känns som att hela världen är medlemmar i den hemliga klubben i det där buskaget. Utom du. Du står utanför och tittar in.

Tiden går. Även när man tappat energin, reser man sig igen. Man tappar räkningen över hur många gånger man egentligen borde burits ut på bår, på något underligt vis står man fortfarande kvar. De flesta klarar sig. Somliga gör det inte. Livet knäcker en. Sorgen har under åren fört sin knäpptyst kamp. Sorgen vinner. Alla reser sig inte upp.

Men vi gjorde det. Jag gjorde det. Det kommer jag alltid vara tacksam för. När vår kontakt på vår adoptionsorganisation berättade att allting skjutits upp och vi inte kunde resa iväg som planerat, då brast det. Det var verkligen droppen. Vi var så nära, så nära. Men skulle tvingas vänta ännu längre.
Det var banalt. En världslig fråga. Allt kvarstod, vi skulle fortfarande bli föräldrar, men några futtiga veckor senare. Just då kändes som om världen rämnade. Jag sade "det här funkar inte, vi klarar inte mer!". Hon blev kall i rösten. Ifrågasättande. Hård. Om vi inte klarade detta, hur skulle vi ta hand om ett barn?
Det kändes som en förolämpning. En örfil. Men hon gjorde helt rätt. Hon ställde den obekväma frågan hon måste fråga, för vi kommer i sista hand. Barnet först - alltid, alltid, alltid.

Vi reste oss den gången också. Varifrån energin kom har jag ingen aning om. P var på jobbet och skulle göra sista dagen innan avfärd, innan föräldraskapet, innan mammaledigheten. Jag hade några dagar kvar innan jag skulle avsluta jobbet inför resan.
Vi jobbade inte mer. Resan sköts upp någon vecka. Vi tog sovmorgnar, skötte om oss själva. Avslutade grejer i hemmet som behövde göras. Pratade mycket. Reste oss sakta men säkert.

Och bara någon vecka senare satt vi där, i det där rummet. Vi hade blivit föräldrar. När Sockret kom in i rummet var känslan tung av overklighet. En ny sorts overklighet. En obeskrivlig lycka som bara kan upplevas, inte med rättvisa beskrivas. Alla dessa många, långa år av barnlöshet. Ilska, frustration, känsla av fruktansvärd orättvisa. Och Sorgen. Alla de känslorna fick stanna utanför. Där, den femte november, regnade de bort i det Colombianska skyfall som sköljde över även oss när vi klev in i taxin på ICBF-kontoret. Aldrig mer skulle vi behöva tacklas med de klibbiga känslor som förknippas med den desperata barnlösheten. Vi hade lämnat det bakom oss. Livet hade varit vänligt mot oss, gläntat på dörren, bjudit in oss i värmen och gemenskapen.

Välkommen till klubben.

I Sydsvenskan idag

Läste om svenska adoptioner i Sydsvenskan idag. Jag håller med socialförsäkringsministern att barnets bästa borde få styra när det gäller långa familjehemsplaceringar där väldigt små barn aldrig får en trygg plats hos en familj. Det verkar ju inte klokt att över 900 barn under 1 år har varit placerade under lång tid men bara 5 har blivit adopterade. Efter långa placeringar ses det ändå som det bästa för barnen att återvända till sina biologiska föräldrar. Ibland kanske de har bott i ett familjehem sedan födseln och vet inget annat.
Klart det kan vara så att det bästa är att bo med sina biologiska föräldrar, men det går ju inte att utgå ifrån att det alltid är så.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/adoption-inom-sverige-ar-en-fraga-som-myndigheterna-aldrig-staller/

Fortfarande overkligt

Det är fortfarande så nytt och konstigt och overkligt att ha ett barn här hemma.
Ibland känns hon självklar och jag blir rädd att ta henne för given.
Ibland blir jag rädd att de biologiska föräldrarna ska ändra sig och försöker att verkligen inte ta henne för given.
Ibland har vi sovit dåligt och jag kan inte tänka på annat än just hur skönt det blir att sova igen.
Det är märkligt att längta så man blir galen och sedan plötsligt ha ett barn.
Jag längtar i och för sig så jag blir lite galen till att bli hennes mamma på riktigt.
Det är lite obehagligt att tänka på att vi inte är hennes föräldrar än.
Men som sagt, det går ju inte att tänka på det så mycket. Nu sover hon och jag får lite tid att fundera. Ska nog sluta med det snart och sova själv också!
Det leder ju inte till något gott med oro. Oron har följt oss i flera år. Oron för att aldrig någonsin få barn har funnits fast jag vet flera sätt att få barn på, något av de sätten skulle ju såklart fungera för oss! Men oro är en opålitlig känsla. Den är ju inte så logisk och smart alltid.
Något som mer kommer fram och gnager lite ibland.
Jag hoppas inte jag ska bli en ovanligt orolig mamma. Jag hoppas på att lägga besvikelser och oro bakom mig och bara se allt det fina i att vara mamma, äntligen.
Men än vågar jag inte helt göra det. Jag är fortfarande rädd att bli besviken och ledsen igen.
Fast inte så rädd.
Mest tror jag att det kommer gå bra nu. 

Soligt

Lunch i solen med sovande bebis och bra bok. Så soligt hade jag det i livet igår!

Hembesök

Den här veckan har vi fått hembesök från socialtjänst och familjerätt från både vår kommun och lillans hemkommun.
Alla tre som var här var väldigt positiva till vårt hem och till att se oss tillsammans med vår lilla bebis. Hon var glad och nöjd under hela besöket och vi lyckades pricka in både matning, blöjbyte och nattning.  Så de fick se att allt fungerar bra.
Det gör det ju verkligen!
Förutom lite ont i magen ett par kvällar och hennes första förkylning så mår hon bra.
Vi har haft hembesök av BVC också. BVC-sköterskan berömde vår anknytning och blev ganska rörd av hela historien. Överallt får vi höra hur ovanligt det är med nationella adoptioner och vilken tur vi har haft.
Vår familjerättssekreterare lovade att ringa till tingsrätten och ligga på dem. Vi längtar så mycket till den dagen vi blir föräldrar på pappret!
Vi försöker så gott det går att inte tänka på det nu. Det går ju inte att gå runt och oroa sig och samtidigt vara helt närvarande med vår lilla flicka.
Att vakna brevid henne varje morgon, att vara med henne hela dagarna, att följa hennes små steg i utvecklingen, att vi är en familj nu - det känns så rätt!
Det måste varit henne vi väntat på under åren av längtan efter barn. Hon passar ju så bra i vår familj!
Tänker att det finns en mening trots allt. Det kanske är något alla adoptivföräldrar känner när de äntligen får sitt barn.
Utan all den långa väntan, längtan, ovisshet och alla jobbiga behandlingar hade ju inte just vi fått varandra.
Det var en sjuk prövning men nu verkar det som om allt kommer att ordna sig till slut.