Jorå, vi tänker "redan" på att vi gärna vill att Alma ska få ett syskon någon gång. Vi ser hur hon älskar att leka med andra barn. Tänk vad roligt för henne med ett syskon.
Jag älskade att leka med mina syskon när jag var liten. Vi lekte väldigt mycket med varandra. Jag tänker på våra lekar och tycker att det är så värdefullt för mig även idag som vuxen.
Mina syskon betyder så mycket för mig och jag har svårt att tänka mig att Alma inte skulle få chansen att uppleva samma sak.
Eftersom vi vet hur lång tid det kan ta för oss att få barn så känner vi oss tvingade att tänka på syskon redan, fast Alma är så liten.
Vi har tre alternativ som vi kan försöka med. Vi kan prova IVF igen. Det känns tungt att bara tänka tanken, men kanske är behandlingen enklare när vi har Alma att glädjas åt?
Vi kan prova att kontakta komunen och satsa på nationell adoption igen. Det finns en chans att det skulle fungera, men den chansen är ganska liten.
Om vi bestämmer oss för att adoptera internationellt så måste vi vänta tills Alma är 3 år gammal. Jag pratade med Adoptionscentrum och de berättade att de flesta länder har regler om att det syskon som har varit längst i familjen måste vara äldst. 2 års åldersskillnad kräver de flesta. Att adoptera ett barn som är yngre än 1 år är väldigt ovanligt.
Mycket att ta ställning till igen alltså.
Åh jag önskar att jag bara blev gravid och slapp tänka på behandlingar, tid, pengar och allt annat.
En del hävdar ju att "nu när ni fått ett barn blir du sääääkert gravid". Har hört den kommentaren ganska många gånger och är så trött på den. Det händer så klart ibland. Men de allra flesta som adopterar barn får inga biologiska barn sådär lite plötsligt.
Det är så fantastiskt att få ett barn! Men vägen dit är inte så enkel...
