Syskontankar

Jorå, vi tänker "redan" på att vi gärna vill att Alma ska få ett syskon någon gång. Vi ser hur hon älskar att leka med andra barn. Tänk vad roligt för henne med ett syskon.
Jag älskade att leka med mina syskon när jag var liten. Vi lekte väldigt mycket med varandra. Jag tänker på våra lekar och tycker att det är så värdefullt för mig även idag som vuxen.
Mina syskon betyder så mycket för mig och jag har svårt att tänka mig att Alma inte skulle få chansen att uppleva samma sak.
Eftersom vi vet hur lång tid det kan ta för oss att få barn så känner vi oss tvingade att tänka på syskon redan, fast Alma är så liten.

Vi har tre alternativ som vi kan försöka med. Vi kan prova IVF igen. Det känns tungt att bara tänka tanken, men kanske är behandlingen enklare när vi har Alma att glädjas åt?
Vi kan prova att kontakta komunen och satsa på nationell adoption igen. Det finns en chans att det skulle fungera, men den chansen är ganska liten.
Om vi bestämmer oss för att adoptera internationellt så måste vi vänta tills Alma är 3 år gammal. Jag pratade med Adoptionscentrum och de berättade att de flesta länder har regler om att det syskon som har varit längst i familjen måste vara äldst. 2 års åldersskillnad kräver de flesta. Att adoptera ett barn som är yngre än 1 år är väldigt ovanligt.
Mycket att ta ställning till igen alltså.

Åh jag önskar att jag bara blev gravid och slapp tänka på behandlingar, tid, pengar och allt annat.
En del hävdar ju att "nu när ni fått ett barn blir du sääääkert gravid". Har hört den kommentaren ganska många gånger och är så trött på den. Det händer så klart ibland. Men de allra flesta som adopterar barn får inga biologiska barn sådär lite plötsligt.

Det är så fantastiskt att få ett barn! Men vägen dit är inte så enkel...

För bara ett år sedan!

Tänk att för ungefär ett år sedan skrev jag det här. 

Då var vår fina fina dotter född alldeles nyligen och vi hade ingen aning om varandra.

Tänk hur mycket som kan hända så snabbt!  

torsdag 19 december 2013

Tid att tänka

Har legat i influensa sedan måndags kväll. Inte nog med att jag har blivit sjukt uttråkad så får jag ju så mycket tid att tänka också.
Både glada och ledsna tankar slåss om utrymmet.
Jag är glad och lättad att vi fått vårt medgivande nu. I måndags damp det ner i brevlådan.
Vi är godkända att ta emot ett barn eller ett syskonpar 0-48 månader gamla.
Nu börjar väntan på barn mer på riktigt. Vi vet med all säkerhet att vi kommer bli föräldrar.
Ser ibland framför mig hur vi förbereder barnrum, reser iväg för att hämta hem barn eller sitter här hemma tillsammans som en familj äntligen. Lite overkligt att tänka på. Men så fint!
Om 2,5 - 4 år bör vi ha en familj äntligen. Om väntetiderna stämmer ungefär och beroende på vilket land vi väljer.
Det där med väntan kan få mig lätt panikslagen. Orkar inte ens tänka på hur långt det är kvar.
Försöker tänka att vi har redan väntat 4,5 år. Det betyder att vi har tagit oss igenom den största delen av väntan redan!
Nu vet vi ju ialla fall!
Men det är ju så lång tid. Det finns så många föräldralösa barn därute. Av olika anledningar, byråkrati och många längtande föräldrar så tar det otroligt lång tid att adoptera.
Tiden är förstås inte det viktiga. Men ibland släpar sig dagarna fram och det är svårt att se allt i ett större sammanhang.

För precis ett år sedan fick jag missfall. Det är också något som ofta snurrar runt i huvudet.
Sorgeperioden är fortfarande inte över.
Jag minns det där positiva gravtestet och den morgonen som den lyckligaste stunden i livet.
Det var vårt 5:e ivf. Vi hade nyss gift oss spontant för att öppna möjligheten till adoption.
Och vi var snart på väg på bröllopsresa till Kuba.
Tänk att få ligga på stranden och äntligen få läsa gravidböcker! Min dröm blev sann den morgonen!
Vi skulle få en underbar bröllopsresa och bara prata om allt kring graviditet och barn.
Det blev en kort lycka. 
Redan några dagar senare kom missfallet.
Otur sa läkarna. Det är vanligt med tidiga missfall. Men såklart extra ledsamt när det tagit så lång tid att bli gravid.

Undrar hur länge man kan gråta över ett tidigt missfall. En del rycker på axlarna och tycker att det är mer som en sen mens.
Inte för mig.
Ett positivt test är ett positivt test. Något vi väntat så länge på.
Början till vårt barn.
Vi skulle ha haft en några månader gammal bebis nu. Jag är så oerhört sorgsen över att det inte blev så. Tänker på hur annorlunda allt hade varit.

Men så går ju inte att tänka! Det är nästan förbjudet att grotta ner sig i sorg. Tabubelagt.
Ingen pratar om missfall.
Jag vill inte heller göra det för mycket. Men en gång skriver jag om det ändå.
Tycker det känns viktigt på ett sätt. Kanske har någon annan som läser bloggen varit med om liknande. Känt sig galen av sorg ibland för det som aldrig fick bli.

När vi får barn kommer sorgen släppa taget. Kanske lite ju längre tiden går också.
Men när barnet kommer blir det nog mer definitivt.

Jag längtar så mycket till den dagen när vi äntligen, äntligen blir en riktig familj.
Medgivandet är en viktigt milstolpe på vägen dit.
Hoppas på att bli frisk snart så vi kan fira att vi fått det. 

Jul och nyår som familj

Minns väl tidigare jular och nyår då vår längtan efter barn blivit så extra påtaglig på något sätt. Julen är barnens högtid brukar man ju säga och det kände vi verkligen av när vi var utan barn. För oss vuxna har julen också kunnat vara stämningsfull och mysig. Det är ett tillfälle att träffa familj och vänner. Men det har också varit en ganska sorgsen högtid tidigare. Kontrasten i år är enorm!
I år har vi träffat alla tillsammans med vår lilla dotter. Så fantastiskt fint!
Vi har också firat in vårt första nyår som en familj. Det är en väldigt speciell känsla. Jag känner mig så tacksam för att vi fått varann. Nu när vi ser framåt och funderar på hur vår framtid kommer bli är det ett barn med i bilden. Sedan Alma kom är allt roligare helt enkelt!  Är så nyfiken på 2015.

Jag hoppas att fler barn får familjer under året som kommer. Nästa jul hoppas jag många föräldrar ska få känna så som vi känner nu!