Tänker ofta på vilken tur vi haft som fått vår Alma. Någon gång varje dag måste stanna upp och nypa mig i armen, fortfarande. Jag håller på med alla foton från den dagen vi träffades första gången till idag. Det bli så nostalgiskt och känslosamt. Gråter nästan varje gång jag sätter mig med bilderna.
Det får mig också att tänka på alla de fina föräldrar som fortfarande väntar på sitt barn. Så som det kunde har varit för oss. Det finns så många. Underbara föräldrar som har varit inställda på att få barn länge. Som väntar och väntar. Det är så oändligt orättvist. Jag läser en del bloggar och är med i olika grupper på facebook med andra adoptivföräldrar eller de som är barnlösa.
Alla har sina egna metoder att stå ut med väntan. De flesta verkar klara av att leva ett vanligt liv under väntan. Jag är så imponerad av det. Vi klarade det också rätt bra och ibland fattar jag inte hur det gick till. Det är så jobbigt att vakna upp om mornarna och känna den där tomheten. Det finns inget barn som behöver en. Sen gå och lägga sig med samma känsla. Meningslöst och orättvist kändes det ofta för mig. Men vardagen rullar på för de flesta på något sätt.
Sen finns det ju alltid värre saker, sjukdomar och så mycket andra människoöden.
Men jag märkte hur svårt det är att uppskatta det man har när allt man vill är att ha något man inte kan få.
Antar att det är mänskligt att känna så men jag är ända lite rädd för det här att hela tiden vilja ha mer och mer och aldrig bli nöjd.
Sedan Alma kom känner jag mig mer nöjd och tillfreds med allting.
Jag känner ett lugn inuti som jag inte känt på flera år, kanske aldrig.
En känsla att hålla fast i.